Handla med Kina men utan att ge dem makt i väst

De negativa sidorna med globaliseringen och de öppna gränserna blir allt tydligare, nu när totalitära värderingssystem utmanar den västerländska upplysningstraditionen. Utanför väst står frihet och mänskliga rättigheter mycket lågt i kurs....

Ska Sverige krypa för Kina, så att vi får exportera till dem? Eller ska vi stå upp för västvärldens värderingar också genom att försöka tvinga Kina och andra nationer att leva som oss?

Ingetdera.

Det går faktiskt inta en förnuftig nationell strategi. Det var den som gällde innan globaliseringens öppna gränser predikades. Den går ut på att vi i Sverige, Europa och väst slår vakt om våra värderingar i våra länder, men att vi slutar tala om för Kina vilket styrelseskick de ska ha.

Säg nej till ett värderingskrig

Visst, det är smärtsamt att erkänna att vi inte kan kämpa för kinesernas rätt till yttrandefrihet. Vi får nöja oss med att värna vår egen civilisations fria och öppna tradition på hemmaplan.

Skälet är enkelt. Om vi fortsätter predika västvärderingar mot Kina, Ryssland, Iran och andra brutala länder, trappar vi upp ett globalt värderingskrig där dessa länder kontrar och försöker pådyvla väst sina totalitära beteendemönster.

Vi ser hur Kina i Europa försöker bygga upp nya mediekanaler för att sprida den kommunistiska världsbilden till européer. Lyckligtvis har en svensk aktivist bromsat Kinas mediesatsning i Europa. Peter Dahlin lyckades släcka ner kinesisk stats-TV i Storbritannien. Kina pressar regimkritiker att läsa upp framtvingade bekännelser i TV, något som strider mot västerländsk tradition.

Sådan skit vill vi inte ha på vår hemmaplan i väst. Och det är där vi måste lägga kraften framöver – att värna vår hemmafront från totalitär påverkan.

Men om vi inte vill ha hit kinesisk praxis, kan vi inte fortsätta försöka pådyvla dem vår praxis. Varje nation måste själv bestämma över sitt samhälle.

Frihandel står över politik

Om svenska politiker överger den pinsamma ambitionen att vara ”humanitär stormakt”, och slutar rikta pekpinnar till andra länder, då kan vi upprätthålla frihandeln med dem. Varor har ingen moral. Vi kan importera och exportera i enlighet med den gamla principen för internationell politik: att varje land bestämmer över sina egna inre angelägenheter.

Kinas kommunistregim ska naturligtvis inte få köpa svensk infrastruktur, typ mobiltelefonins femte generation, även om Ericsson kan förlora affärer i Kina. När det gäller ett annat aktuellt exempel, Karlshamns hamn som anslutit sig till det kinesiska infrastrukturprojektet ”Belt and Road”, är det problematiskt.

Socialdemokratiska Sydöstran och redaktör Stigbjörn Ljunggren tycker inte man ska vara ”alltför kinkig”, utan att det är bra om Karlshamn kan ”vara en hamn att räkna med”.

Men om hamnen tar emot lån från Kina, får Kina direkt makt över svensk infrastruktur. Kina skriver aldrig av lån, utan kräver alltid betalt (och kan man inte betala cash kan man betala genom att bli lydigt redskap åt kinesiska kommunistpartiet).

Den sortens imperialistiska makthunger, som viljan att lägga under sig andra nationers infrastruktur faktiskt utgör, handlar inte om frihandel utan är ett naket geopolitiskt maktspel. I det får inte små länder vara naiva.

Handla utan makthunger

Handel med Kina kan upprätthållas genom att vi slutar spela humanitär stormakt som läxar upp dem om hur de ska leva. Om vi respekterar deras självbestämmande, kommer de också förstå vårt vaktslående om vårt.

Den globalistiska förvirring som resulterat i att politiker lägger sig i andra länders politik måste upphöra. Vi visar att vi står för våra traditioner i form av frihet, demokrati och medborgerliga rättigheter på hemmaplan. Andra får gärna ta efter, men varje nation måste bestämma själva. Den respekten är vad som krävs för att frihandel ska fungera. I den meningen, att intresset aldrig ljuger, har Ljunggren rätt.