Hur påverkade väljarnas röstsplittring regeringsbildningen?

I forskarrapport publiceras nya uppgifter om hur svenska väljare i valet 2018 splittrade sina röster i riksdags- och kommunvalet. Hade det blivit borgerlig regering om väljarna i riksdagsvalet röstat mer som i kommunvalet?...

Frågan har blivit aktuell sedan statsvetaren Henrik Ekengren Oskarsson lagt ut en tabell i Twitter från Valforskningsprogrammet i Göteborg (se nedan). Flera borgerliga röster har diskuterat om en borgerlig regering hade bildats hösten 2018 – om exempelvis de 2 procentenheter som röstade på M i kommunvalet men på SD i riksdagsvalet istället röstat på M i riksdagsvalet. Då hade allianspartierna nämligen kunnat få 145 mandat mot 144 mandat för S, MP och V.

Då hade Lööf röstat för Kristersson

Annie Lööf skriver på Twitter att ”Då hade vi haft en Alliansregering … På den tiden resonerade alla fortsatt om relativa majoriteter – och Alliansen hade då varit större än de rödgröna.”

Hon får medhåll av Moderaternas förre analyschef Per Rosencrantz: ”Alliansen hade varit större än de rödgröna, med den logik som var då skulle C kunnat släppt fram en borgerlig regering.”

Henrik Ekengren Oskarsson skriver: ”Det extra mandatet hade tror jag a) förlängt livet på Alliansen, b) satt ett hårt internt och externt tryck på borgerligheten att som största partikonstellation ta ansvar för att bilda ny regering i ett knivigt parlamentariskt läge, c) ett inverterat koalitionsavtal à la JA?”

Detta håller inte Johan Ingerö i Kristdemokraternas partiledarskap med om. Han svarar Lööf: ”Du skrev att ett mandat till hade inneburit alliansregering. Och då undrar jag hur du kan vara säker på det. Det fanns fortfarande en majoritet emot, givet att man inte förhandlade [med SD].”

Lööf svarar att alliansens partiledare ”var då gemensamt beredda att gå fram och testa stödet för en sådan regering i riksdagen.”

Ingerö menar att den fallit eftersom S aldrig accepterat att bli stödparti åt alliansen. Underförstått, Centerpartiet hade låtit regeringen falla om den behövt förhandla med Sverigedemokraterna om budget och andra propositioner.

Röstsplittringen en realitet som ofta glöms bort

Först till väljarnas röstsplittring. Det är intressant att se hur väljarna inte är som fotbollsfans när det kommer till politiska partier. Man är inte lojal mot ett lag. Många väljare väljer ett parti i riksdagsvalet och ett annat parti i kommunvalet. Det är en viktig faktor som ofta glöms bort i den politiska debatten. Väljarna gör sina egna val. Och det är väljarna som har avgörandet i sin hand.

När det gäller Sverigedemokraterna är det inte märkligt att fler röstar på partiet i riksdagsvalet än i kommunalvalet. Historien visar att partier som ökar, får fler nya väljare i riksdagsvalet än i kommunvalet. Och tvärtom, partier som minskar tappar mest i riksdagsvalet, medan de behåller fler väljare i kommunvalet. Lokala val verkar vara trögare än riksdagsval, kanske därför att väljarna har starkare band till sina lokalpolitiker.

Det finns dock undantag. I Sölvesborg fick SD flera procentenheter mer i kommunvalet än i riksdagsvalet. Man fick också fler nya väljare i kommuner där man redan var stora. Där SD var mindre och mindre kända lokalt, fick man större stöd i riksdagsvalet.

Det går inte bortse från SD

När det gäller taktiksnacket kring en borgerlig regering om fler väljare röstat på allianspartierna än S, V och MP, är det som så att något eller några mandat till för alliansen inte hade hjälpt. Annie Lööfs rabiata motstånd mot att förhandla med SD hade fällt en regering Kristersson så fort de behövt stöd av SD för att få igenom förlag i riksdagen. C utgick ifrån att SD bara skulle rösta för alliansen, även om man inte fick inflytande. Det är ett respektlöst sätt att se på andra partier. Självklart hade SD haft att företräda sina väljare och rösta mot alliansförslag som inte uppfyllde SD:s politiska löften.

Då hade, som Ingerö skriver, istället ett avtal med Socialdemokraterna krävts. Och S hade aldrig satt sig i rollen att bli stödparti till en borgerlig regering.

Alltså: några mandats förändring av valresultatet 2018 hade inte förändrat konfliktlinjen och maktbalansen mellan aktörerna. Det var Annie Lööf och Centerpartiets ovilja att acceptera att Sverigedemokraterna måste med som gjorde att de valde att släppa fram socialismens företrädare till makten. Inte mindre än fyra gånger har Annie Lööf röstat så att Sverige fått socialdemokratiska statsministrar.