Kan S hitta tillbaka till verkligheten?

Skälet till att det svenska samhället är i upplösning och närmar sig anarki är att Socialdemokraterna låtit sig kidnappas av en galen vänsterradikalism. Kan partiet slita sig loss från postmodernismen och hitta tillbaka till verkligheten?...

Det är svårt att analysera Socialdemokratin utifrån. Rörelsen är nu så liten att det liknar en sekt. Och man är lika hemlighetsfulla som Knutbyförsamlingen.

Framgångsfaktor: pragmatism mellan höger och vänster

En som dock har ett öppet sinne är redaktören Widar Andersson på Folkbladet (oberoende S). I dagens ledare beskriver han det han ser som partiets styrka och att den inte finns längre.

”Partiets främsta framgångsfaktor har varit att kunna glida mellan höger och vänster utifrån vad som lämpar sig bäst och utan att tala särskilt mycket om det. Sedan S bestämt sig för att klassa SD som ett slags högernazism så har man stängt högerfilen för sig själv. Därmed har man också – i vart fall för nu – stängt dörren för sig själva att använda sina främsta framgångsfaktorer.”

Han klargör hur partiet blivit dogmatiskt, radikalt och oförmöget att hantera de växande samhällsproblemen.

Men det förklarar inte varför partiet valt att överge sin folkhemspolitiska nationella sammanhållning, och började beskriva den på detta vulgära och falska sätt.

Att åter erkänna folkhemstanken är inte höger – som Widar Andersson tycks se den – utan konservativ. Per Albin och Tage Erlander skulle känna sig helt bekväma med en återgång till nationellt perspektiv på välfärden.

Så vad är problemet? Jo, man måste för att återta folkhemstanken slakta den vänsterradikala falangen med sina genusteorier, rasifiering och internationella solidaritet som sätts före svensk solidaritet.

Problemet är postmodern radikalism

Hur den galna vänsterradikalismen kunnat slå sönder den traditionella socialdemokratin blir dissekerat av en annan S-debattör som är öppen för debatt, redaktören Göran Greider. I ETC skriver han att ”Vänstern har förlorat på alla former av postmodernism”.

Denna ”suddiga lära” har förstört Socialdemokratin. ”Plötsligt var allt det jag trott på sedan tidiga tonår ifrågasatt: Jämlikhetstanken [och] den rationella övertygelsen om att argument i slutändan väger tyngre än status eller identitet.”

Istället för att tala om verkligheten började vänstern lyssna på filosofer som menade att ”argument inte är viktiga eftersom det inte finns någon egentlig verklighet att referera påståenden till”.

Greider menar att den postmodernism som dominerar vänstern, och nu går bärsärkagång i väst genom att skapa ökad polarisering, sågar förnuft och rationalitet. Vänstern på universiteten har de facto ”bidragit till vänsterns samhälleliga nederlag”.

Återgå till upplysningen eller dö

Om S ska överleva måste man rensa ut den dogmatiska och vänsterradikala sektmentaliteten. Det är inte att gå till höger, det är att hitta tillbaka till upplysningens rationalitet och respekt för fakta, vetenskap och öppet sinnelag för meningsmotståndare.

Men ett problem med Widar Anderssons pragmatism är att under den 44 år långa regeringstiden 1932-76 kunde partiet alltid ta två steg åt vänster och ett åt höger. Färdriktningen var alltså hela tiden vänster. Nu skulle det bli tvärtom, man skulle behöva ta två steg åt konservativt håll och ett åt vänster. Det känns nog inte alls lika bekvämt inom ett parti som identifierar sig självt som radikalt.