Kön är det nya proletariatet

Först var det kapitalismen som var vänsterns fiende. Sedan blev det nationalstaten. Nu är det mannen....

Den svenske journalisten och författaren Gunnar Sandelin har uttryckt det kristallklart i intervju med Riks (konservativ mediekanal): den progressiva vänsterorienteringen sitter i väggarna i de så kallade public service-medierna. Han anspelar på sitt hemland Sveriges offentligt finansierade medier, men andra europeiska länder följer samma trend.

Efter studentrörelsens radikalisering 1968 slutade medierna sträva efter att vara opartiska. Proletariatet skulle förverkliga revolutionen och föra fantasin till makten. Trots en rejäl agitation och vad som idag skulle kallas agendadriven journalistik blev det precis tvärtom. Arbetarklassen omfamnade kapitalismen samtidigt som den tog avstånd från mediernas och universitetens överstepräster. Ingen var så glad som arbetarklassen över att få tillgång till högre välstånd, kapitalvaror som dammsugare, tv-apparater och bilar. De blickade inte bakåt mot kommunistisk revlolution när deras ekonomiska handlingsutrymme växte.

Mediestationerna talade för döva öron. Konsumtionen segrade. Revolutionen avbröts.

Aldrig har så få blivit så många

Så vad gjorde vänstermedierna? Ja, de letade efter en ny underklass. De sökte inte längre på industriernas arbetsplatser utan i Afrika och Mellanöstern, och här hittade de miljontals frivilliga. Det enda problemet var att de var tvungna att transporteras.

Och så blev det. Media kallade dem "flyktingar". Flyktingarna var bara en bråkdel av de nyanlända, resten var ekonomiska migranter. Men det gjordes ingen skillnad. Alla sågs som flyktingar, oavsett hur många länder och territoriella gränser de hade korsat för att komma till det kalla norr. En främling var en vän du inte träffat än.

Berättelsen gick över käpp och sten, och länder som Sverige, Danmark och Norge fick snabbt ett nytt demografiskt utseende. Aldrig har så få blivit så många. Alla svenska etablissemang sjöng med och reflekterade i varandras godhet, och de få som inte gjorde det fick tillmälen kastade efter sig. De kallades "rasister" och "främlingsfientliga". Om det skulle bli riktigt bra, sades de vara "xenofober".

Nu blev det dock som så att det nya proletariatet blev minst lika besviket som arbetarklassen. De vägrade inte bara att anpassa sig, de var väldigt olika och inte särskilt berikande. De stal, slog och misshandlade människor, till och med progressiva, välmenande människor, precis som de krävde mer bidrag av välfärdsstaten och organiserade sig i klaner och kriminella gäng. Det borde blivit så bra enligt vänstern, men det gick riktigt illa. Invandringskritiken vann. Revolutionen avbröts – igen, konstaterar Sandelin.

Så, hur är det?

Ännu ett proletariat att företräda

Än en gång var vänstermedia tvungna att leta efter ett nytt proletariat. Vem var det synd om? Aha, kvinnorna, de sexuella minoriteterna, queer, trans, drag m.m.

I dag landar praktiskt taget alla diskussioner i något om kön, oavsett om vi talar om kriminalitet, barnuppfostran eller krig. Kön är den nya klasskampen, där man inte kan sätta så mycket som en fot fel innan man blir slaktad offentligt. Det säkraste är att erkänna att män är grisar om de inte tänker som kvinnor, talar ut som kvinnor eller berättar för sina barn att det finns många olika typer av kön, sexualitet, hudtoner, familjer och religioner, och att man inte bör döma någon, särskilt inte från "utsatta grupper", analyserar Sandelin.

Progressiv media

Så här i efterhand är det en häpnadsväckande resa som de progressiva public service-medierna har varit på. Från att ha varit besatta av en helig marxistisk längtan efter massornas revolt, vände de sig plötsligt till en strukturell förkärlek för migranter och allt de tog med sig. När det importerade proletariatet sedan visade sig vara en dyr flopp, hittade media en ny älskling eller snarare två: kvinnor och det "flytande" könet.

Först var kapitalismen den store fienden. Sedan blev det nationalstaten. Nu är det mannen.

Det nya proletariatet skiljer sig avsevärt från det gamla marxistiska proletariatet. Idag måste massorna individualiseras. Allt måste vara könsbestämd, avkodat, rensat från kvantitet och integritet. Vi måste väckas, väckas till att tro att det bara finns en sanning och att gamla sanningar är förtryckande lögner. Om du säger något annat är du naturligtvis en fiende till framsteg.

Eftersom public service-medierna är så välfriserade, särskilt i de nordiska välfärdsstaterna, sprider sig denna politiska och journalistiska vinkel till resten av medierna, stora som små. Det är dags att säga stopp.