Rättvisa kräver starkare auktoriteter i samhället

Att det politiska landskapet är i stor omvandling i konservativ riktning framgår av att marknadsliberala Ratioakademien ger ut en rapport om ojämlikheternas nödvändighet på moralisk grund. ...

Det slår alltid gnistor av starkt engagerade åsikter och känslor i mötet mellan tunga och grundläggande värden - som mellan rättvisa och jämlikhet eller mellan trygghet och frihet. Men var tid har sitt sätt att diskutera dem. Och nu går vi in i ett nytt skede. Iallafall i Sverige. Den gamla kommunistiska synsättet, där jämlikhet handlar om lika utfall och detta är det enda som är rättvist, är passé. Även hos socialdemokrater. 

Något överraskande är det en rapport från marknadsliberala Ratioakademien som leder till dessa slutsatser. Man har publicerat rapporten Rättvis ojämlikhet i det öppna samhället (pdf) och haft seminarium om den där liberaler mött socialdemokrater. Men det som fick mig att titta närmare på rapporten är att den ledande idédebattören inom Socialdemokratin, Anne-Marie Lindgren, skrev en kolumn om rapporten i Göteborgs-Posten.

Konservativ idédebatt istället för marknadsliberal

Där skriver hon att det "är ett intressant tecken i tiden att Ratioakademien valt att argumentera för ekonomisk ojämlikhet med mer moraliska argument". Istället för marknadsekonomiska argument för skillnader i samhället ser hon en "förskjutning mot konservativt färgad idédebatt i stället för marknadsliberalismens hårdföra nyttoargument".

En ytterst intressant iaktagelse som jag instämmer i.

De borgerliga partierna har en snävt marknadsliberal syn, vilket gör att jag också kan stämma in i Anne-Marie Lindgrens kritik om att de "förstår sig inte på jämlikhet". Men Ratioakademien visar att någonting händer bland akademiker och opinionsbildare på icke-socialistiska sidan.

Under seminariet om boken påtalade exempelvis Christian Ekström, chef för Skattebetalarnas förening, att orättvisor idag tydligast märks i utsatta förorter med stora sociala problem som inte i första hand är monetärt baserade. Han syftade på att politiker länge har ryckt på axlarna och accepterar kriminalitet och dålig skolundervisning i dessa områden. När man inte har fokus på proceduriella rättvisan utan fokuserar på monetär utjämning så är risken stor att man glömmer bort de viktiga frågorna som skapar ojämlikhet i samhället. Som bristen på trygghet och utbildning.

Mitt i prick.

Folkskolan gav Sverige jämlikhet - idag tillåts skolan förfalla

Allra tyngsta verktyget för att uppnå ett mer jämlikt samhälle är att satsa på alla barns skolgång. Det är ingen slump att Sveriges första "välfärdsreform" var att ståndsriksdagen 1842 beslutade om att allmän folkskola skulle införas.Alla Sveriges socknar på landsbygden och församlingar i städerna hade att ordna skollokaler och anställa lärare.

Att rusta barn, även från mindre bemedlade hem, med en god grundutbildning är effektivaste sättet att skapa jämlikhet mellan människor och undvika över- och underordning. Det visste den gamla arbetarrörelsen och bonderörelsen. Men det goda arvet har S och C slarvat bort i allmänt flum om att ta emot så många från främmande länder som möjligt.

Anne-Marie Lindgren menar att de borgerliga partierna inte förstår jämlikhet. Men det kan man också säga om dagens Socialdemokrati, som missköter skolan så grundligt.

Lindgren menar vidare att socialdemokratisk jämlikhetspolitik aldrig har handlat om lika utfall. Tillåt mig skaka på huvudet. Visserligen har hon rätt i att det är en kommunistisk idé. Men i politiska debatter faller socialdemokrater ofta för lockelsen att visa sig retoriskt radikal och då torgför man just det kommunistiska målet. Därmed gör S sig själva en björntjänst eftersom det blir svårare att förklara den egna politiken, som inte bygger på att alla betalar 100 procent i skatt och staten sedan delar ut pengarna efter behov. 

Under- och överordning är fel problem

Jämlikhet handlar om över- och underordning, menar Lindgren vidare. "Man ska kunna påverka sina arbetsvillkor och sin arbetsmiljö - inte vara en slit-och-slängprodukt att utnyttjas helt efter arbetsgivarens intressen", skriver hon. Här är det den fackliga grenen i partiet som talar. Anställda ska inte underordnas arbetsgivare. 

Här hade arbetarrörelsen en poäng - för 150 år sedan. Man nådde stora framgångar under industrialismen på 1900-talet då många anställda kunde arbeta 40 år en och samma arbetsplats, från nyanställd till pension. I dagens arbetsmarknad har anställda sämre anställningstrygghet och kan inte räkna med att stanna hos samma arbetsgivare i 40 år. Men det beror inte på politiken, utan på att näringslivet globaliserats och tekniken gjort stora framsteg. Inte heller arbetsgivare sitter säkert. Företag kan lätt gå omkull i den hårda internationella konkurrensen. Om nu termer som över- och underordning har något värde (vilket jag inte anser) så är det väl så att både anställda och arbetsgivare är underordnade globaliseringen. 

Det finns ingen klasspolitik i dag, vill jag påstå. Ingen överordnad som trycker ner underordnade. Ingen har den makten på den ekonomiska arenan idag. Alla har att rätta sig efter de hårda villkor som den globala öppenheten innebär. Vi är alla globalismens slavar, om man så vill. Och rätt så jämlika i detta. 

De som lyckas tjäna stora pengar gör det på en idé som ger nytta till många. Flera svenskar är ju innovatörer, som grundarna av Spotify. Här hävdar ju inte S att dessa nyskapare ska ha samma lön som städarna av bolagets lokaler. Men det låter ändå ofta så i S-retoriken. Var i hela världen vore Sverige om inte de som skapar nya nyttigheter som miljarder människor kan använda skulle kunna tjäna pengar på det? Många innovationer förverkligas inte i Sverige utan utvecklas i USA därför att svenska politiker - som nuvarande S-MP-regering inte förstår vad som driver en ekonomi framåt och ger mer välstånd till alla.

Socialdemokratin förstår inte jämlikhet år 2020

Visst, borgerliga partier är usla på jämlikhet. Men det är också Socialdemokratin. Man förstår inte vad det är som krävs för att skapa ökad jämlikhet i Sverige anno 2020. 

Det är varken återinförd arvskatt, höjd skatt eller hårdare medbestämmandelagar på arbetsmarknaden. Nej, det som krävs framöver är ett samhälle där auktoriteter åter blir respekterade och åtlydda. I den anarki som snabbt breder ut sig i Sverige råder djungelns lag, den starkes rätt. Hur ska en ung kille med föräldrar födda i utlandet överhuvudtaget få en chans om skolan kollapsat och ligister med cykelkedjor bestämmer över lärarna? 

Fundera på det en sekund. 

Alla möjligheter till jämlikhet raderas av den nuvarande skolpolitiken där disciplin och studiero anses vara "auktoritärt" och "högerextremistiskt". Det är enbart med en återupprättat auktoritet för lärarkåren i skolorna och för polisen på gator och torg som Sverige har en chans att sträva efter jämlikhet för alla. Det är så att säga bottenplattan. Om den inte kommer på plats, finns ingen jämlikhet i sikte överhuvudtaget.

Det är här de etablerade partierna, såväl till vänster som liberala, så förödande har svikit det svenska samhället. 

Hur kan Anne-Marie Lindgren tala om över- och underordning utan att nämna det framväxande klansamhället i Sverige? Snacka om underordning! Idag får ju tonåringar order om att mörda, eftersom ungdomsrabatterna i rättssystemet gör att de är ute efter några månader. Vilken jämlikhet ervjuder S dessa ynglingar, genom att ge dem rabatter så att de snabbare kan vara ute och stjäla, råna, våldta och mörda igen? Och vilken jämlikhet erbjuder S deras brottsoffer?

På 2020-talet finns bara en väg för ökad jämlikhet och det är återupprättade auktoriteter i samhället. Jämlikhet fungerar bara då den förenas med meritokrati, det vill säga att de som får makt har kunskap, erfarenhet och klokskap nog att förvalta ordningshållandet i samhället. Det skrev redan Alexis de Tocqueville om på 1830-talet, när han jämförde det aristokratiskt ojämlika Frankrike och det demokratiskt jämlika USA.

Det är, bland annat, genom att lära av historiska storheter som konservativ idédebatt kommer att bli ledande i att föra Sverige, Europa och västvärlden ur rådande förfall. Också när det gäller förhållandet mellan rättvisa och jämlikhet.