ECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentarySwedishDe ansvariga partierna på vänsterkanten står utan svar på hur Sveriges tunga problem ska lösas. Det visade gårdagskvällens partiledardebatt med smärtsam tydlighet....
Det är mycket som blottläggs under en debatt som den i SVT-Agenda igår kväll. Tyvärr ofta inte genom klartänkta och raka besked. Istället är det hur partiledare slingrar sig som visar hur lite svar de har på allvarliga brister i samhället.
Här är tre exempel.
Stefan Löfven (S) sa att de många hundratusentals invandrare som inte arbetar ska komma in på arbetsmarknaden genom: ”utbildning, utbildning, utbildning”.
Men detta har ju sagts i 40 år. Fram till början av 1970-talet handlade invandring om yrkeskunniga människor som kom till Sverige för att utföra arbete som annars inte blev gjort. Det var arbetskraftsinvandring på riktigt. Men efter det har invandringen i stor utsträckning handlat om människor som påstås söka skydd i Sverige. Ofta analfabeter eller med mycket låg kompetens.
Redan på 1970-talet sades att dessa människor skulle sättas i utbildning så att de blev anställningsbara. Men under årtionde efter årtionde har politiken misslyckats totalt. Det tar i snitt för utomeuropeiska invandrare mer än tio år innan de kommer i arbete. Istället för att komma närmare arbetsmarknaden är de fortsatt långt därifrån. Detta trots att Löfvens företrädare också sagt ”utbildning, utbildning, utbildning”.
Hur många årtionden ska politiker kunna komma undan med att använda samma fullständigt otillräckliga argument?
Per Bolund (MP) talade i debatten som om han inte har haft någon makt fram till debatten började. Det är i den stund debatten startar som han plötsligt blir minister och framöver ska fatta de kloka beslut han inte gjort under de sju år som S-MP-regeringen haft makten i Sverige.
Var och en av oss skulle tappa allt förtroende för den person i vår närhet som agerade på det här sättet. Men av någon outgrundlig anledning kommer politiker med stor makt undan ansvar genom att agera som om de inte hade någon makt alls. Min fråga blir då: Varför i helvete tillåts de ha någon makt? De borde ju avsättas direkt om de inte erkänner det ansvar de faktiskt har och haft under lång tid.
Ett tredje fenomen som stör mig oerhört är hur politiker, när de får frågor om ett samhällsproblem vill lösa det genom att göra mer av det som redan gjorts och visat sig fullständigt misslyckat.
Stefan Löfven fick fråga om hur de alldeles för låga kunskapsnivåerna hos förortsskolornas elever ska höjas. Hans svar var att man måste satsa mer pengar på skolorna i förorterna.
Men det öses redan enormt mycket mer pengar på förortsskolorna än andra skolor!
Rinkebyskolan får 169 500 kronor per elev och läsår medan Mälarhöjdens skola, som också ligger i Stockholms stad, bara får 68 000 kronor per elev och läsår. Det visa kartläggning som magasinet Kvartal publicerat tidigare i år.
Socialdemokraterna vill alltså att guldregnet över Rinkebyskolan och andra förortsskolor ska bli ännu större och att alla andra skolor ska hamna än längre efter förortsskolorna när det gäller ekonomiska villkor.
Varför ska politiken gynna invandrartäta områden på detta ohyggligt omfattande vis? Varför? Det har ju under lång tid visat sig att mer pengar inte löser några problem. Ändå vill Löfven kasta än mer pengar på problemet. Hur smart är det?
Många av de ordningsproblem vi har i Sverige beror inte på brist på pengar, utan på ansvarslöshet, ovilja och förakt hos dem som inte klarar utbildning och inte arbetar. Av någon anledning har svensk politik haft mycket svårt att diskutera moraliska frågor.
I gårdagskvällens debatt tog oppositionen upp det genom att tala om krav och skyldigheter. Men det var mer som en bisats än som huvudbudskap. Här skulle jag önska att konservativa blev mer offensiva och tog upp disciplin och moral som en viktigare fråga än pengar i budgeten.
Men generellt är det lätt att hålla med svenska folkets betyg i Sifo/Expressen om att Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson, Ebba Busch och Nooshi Dadgostar var de som fick godkänt betyg (över 3,0 på en 5-gradig skala), medan regeringsblocket fick underkänt. Sämst gick det för Per Bolund med svaga 2,3.
Relaterat