Universitetens storhetstid är förbi

Polariseringen i västliga samhällen beror på att endast dem med teoretisk utbildning räknas. Samhället har slutat uppskatta andra men väsentliga erfarenheter och meriter, som praktiska hantverksyrken och omsorgsyrken. ...

Om nuvarande utveckling fortsätter kommer det snart att krävas en filosofie doktorsexamen för att söka jobb som vaktmästare.

Den prognosen gör brittiske journalisten och författaren David Goodhart, som blev världskänd för några år sedan då han myntade begreppen 'någonstansare' och 'varsomhelstare' (som låter bättre på engelska: 'Somewheres' or the 'Anywheres'). Då pekade han på motsättningen mellan de som är förankrade i sitt lokalsamhälle och i sina traditioner, kontra dem som flyttar runt och kan bosätta sig var som helst i världen.

I sin nya bok ”Head Hand Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century” lyfter han andra avgörande skiljelinjer som blottlägger och förklarar de ökande motsättningarna och polariseringen i såväl Europa som Nordamerika.

David Goodhart kommer ur center-vänsterkretsar som tidskriften The Prospect och tankesmedjan Demos. Han har varit korrespondent för Financial Times och skrivit för The Guardian, The Independent and The Times. Och gjort dokumentärer för BBC. Men han har på senare år kritiserat vänsterliberalt tänkande, och talat om varför han lämnat de liberala kretsarna i London bakom sig.

Examenshysterin leder fel

Han menar att examen från universitet överskattas i västvärlden. Examen är i stort sett den enda merit som räknas numera. Alla andra kvalifikationer, erfarenheter och förmågor saknar status i dag.

Denna fixering vid teoretiska studier har sänkt statusen och värdigheten i andra kompetenser. Examenshysterin har trängt undan betydelsen av praktiska yrken, inte minst omvårdande yrken.

Goodhart skrev boken före coronapandemin, men den har givit en fingervisning om hur rätt han har i sin inom etablissemangen kontroversiella slutsats om att universitetsstudier är grovt överskattade när det kommer till vad som faktiskt behövs på arbetsmarknaden.

Teoretisk kunskap är inte allt

Självklart är inte Goodhart emot högre utbildning. Men det politiska mantrat från allehanda partier om att ”utbildning, utbildning, utbildning” löser alla problem från ungdomsarbetslöshet till integration av nyanlända är falsk.

Den rådande myten är att om folk bara skaffar sig en universitetsexamen löser sig allt. Myten skapar istället de allt större motsättningar vi ser i västvärlden mellan en elit och folkflertalet.

Vad som väntar är dessutom en kris för alla medelmåttiga universitet, eftersom ungdomar märker att det inte längre finns någon ”utbildningspremie” – alltså möjligheten till ett bättre avlönat jobb efter studierna. Ett skäl är att antalet högskoleutbildade nu är så stort att studierna inte längre utgör någon självklar biljett till de bättre avlönade jobben.

Däremot kan man konkurrera ut de utan examen från andra jobb. Det är ju lätt för en arbetsgivare att hänvisa till examen när man väljer att nyanställa. I vårt samhälle har teoretisk kunskap blivit detsamma som nödvändig kompetens. Alla andra förmågor av erfarenhet, träning och skicklighet har tappat status – också för praktiskt arbete med händerna och socialt omvårdande arbete.

Därav Goodharts titel på boken: Hjärna, händer och hjärta. Det är bara teoretiska kunskaper som räknas, medan arbete med händerna och med hjärtat saknar status och värdighet.

Samhället behöver händer och hjärta

Den här fixeringen vid teoretisk kunskap leder fel på flera avgörande punkter. Eftersom allt fler bedriver universitetsstudier har kvaliteten på studierna sjunkit. Samtidigt innebär datorisering och robotisering att många akademikerjobb försvinner, så att det endast är den allra högsta kompetensen av teoretisk kunskap som behövs. Och dessa jobb utgör en mycket liten del av arbetsmarknaden.

De med examen konkurrerar istället om jobb där teoretisk kunskap inte är nödvändig, men de får ändå jobbet eftersom statusen på examen slår ut andra kvalifikationer. Därmed puttar man bort stora grupper av människor från deras traditionella arbetsmarknad.

Men universitetsutbildade räknar sig ändå till samhällets eliter och gruppen har blivit så stor att den kommit att dominera alla fält i samhället.

Polariseringens underliggande drivkraft

Det är här, menar David Goodhart, vi finner en viktig förklaring till den allt större polariseringen mellan eliten och folkflertalet utan universitetsexamen. På grund av att de med examen är så många har de blivit en egen klass. Som tänker likadant. Inte minst om att se ned på dem som inte har examen från universitet. De är ”bedrövliga”, som Hillary Clinton sa som presidentkandidat.

Men ett samhälle kan inte leva på teoretiska kunskaper allena. Tvärtom. Behovet av akademiker kommer som sagt att minska.

Arbetarklassen och lägre medelklass har fått ta mycket stryk som en följd av fixeringen vid teoretisk kunskap. Det är därför de visar sitt missnöje mot rådande dogmer genom att rösta mot etablissemangen i allmänna val.

Frågan är då hur statusen på hantverksyrken, serviceyrken och vårdyrken ska kunna höjas.

Boken har fått beröm från alla politiska hörn för sin analys, men en återkommande kritik är att han inte har några lösningar. Men det är ju inte en journalists uppgift att presentera politiska program, det tillkommer den politiska arenan.

Goodhart är en av vår samtids viktigaste röster, inte därför att han har lösningarna, utan därför att han hjälper oss att förstå de fundamentala förändringar som sker i vår tid. Och låta de nya konflikterna koka ner i några begripliga begrepp. Till någonstansare och varsomhelstare lägger vi nu hjärna, hand och hjärta.

De politiker och partier som vill komma någonstans under 2020-talet gör nog klokt i att analysera sina värderingar och förslag utifrån de helt nya konfliktlinjer som Goodhart beskriver.

Hittills är det ingen tvekan om att konservativa partier varit bäst på att fånga den kritik mot etablissemangen som sprider sig i befolkningarna i väst. En förklaring är att konservativa själva ofta är utestängda från etablissemangens finrum och därför bättre än liberaler och vänster förstår utanförskapet. Men mer analysarbete behövs. Goodhart bidrar utan tvekan med viktiga trådar.