Författaren Einar Askestad går till frontalangrepp mot samtidens kultur och arkitektur som han menar har ett barnsligt behov av att pissa på alla traditioner och uppfattningen att det finns skönhet....
I intervjuprogrammet ”Samtal med samhället” blir författaren Einar Askestad intervjuad (se i YouTube) om det som blivit hans konservativa hållning gentemot den rådande kultursynen på konst och arkitektur.
Programledaren Christoffer Jarnvall frågar varför man måste bygga så fult i vårt svenska samhälle idag.
– Vad är det som utgör förödelsen? Jo, en total respektlöshet och okänslighet för platsen och platsens historia. För de byggnader som redan står där, för vad dom symboliserar. Jag uppfattar samtidskonsten och även den här brutala, dysfunktionella arkitekturen som ett övergrepp, svarar Askestad.
– Jag ser den med andra ord inte som något skapande, något positivt, utan det här är markeringar. Det är hela tiden ett negerande, något destruktivt. Man vill peta i och vara kritisk. Det är så oerhört egocentriskt och historielöst. Det finns en brist på ödmjukhet, fortsätter han.
Så hur kommer det sig att Einar Askestad, som är en prisbelönad författare ger sig in i samhällsfrågor?
– Skälet till att jag klassas som konservativ är att jag vill bryta den här utvecklingen. Jag ser det som en parasitär utveckling. De har ingenting själva att komma med. De måste definiera sig mot någonting. Mot traditionen, mot det ena och det andra. Men vad har de själva att komma med? Jo, enorma, fula byggnader som är övergrepp mot miljön, säger Askestad.
Han ser en gåtfull historisk utveckling där många blivit samma andas barn. De flesta är inte stora tänkare, så då följer man med strömmen och kan därigenom få personliga förmåner.
– Det enda instansen som kan vända det här, är att gå tillbaka till det vi faktiskt fortfarande är – svenskar. Vi har fortfarande vårt modersmål. Vi har vår historia. Det är därifrån vi kan bygga, med insikten om att det som skett blev fel.
Askestad menar att det är helt förödande med den relativisering och nihilism som präglar kulturen. Det är som att ingenting finns som har ett egenvärde, utan allt är på något sätt flytande.
– Jag tillhör dem som anser att konsten kräver ett oerhört kunnande och att väldigt få är egentligen utvalda. Många är kallade men få utvalda. Det kanske också ingår i det här. Man har i någon slags demokratisering och rädsla för att någon faktiskt kan vara bättre på något än någon annan, kommit fram till att alla kan och allt är lika bra, säger han.
– Samtidskonsten försöker hela tiden legitimera att allt flyter. Det är därför konstnärer och arkitekter måste på något sätt pissa på traditioner och allt som hävdar att det finns skönhet, att det finns värden att leva upp till. Att det inte bara handlar om den egna friheten och konstnärsrollen.
Relaterat