Vårt språk är under attack

Den politiska kampen står nu inte i första hand om värderingarna i sig, utan om hur vi får använda språket. Postmodernismen utmanar genom språket också förnuftet och måste tryckas tillbaka....

Ett skäl till att den politiska debatten är så oförsonlig och polariserad är att många talar förbi varandra, missförstår motståndarens argument och inte alls delar samma syn på hur verkligheten ser ut.

Hur har det kunnat bli så? Har vi blivit dummare än för femtio år sedan, då politiska motståndare erkände varandras premisser och hade respekt för argumenten även om man inte delade dem?

Nej, en viktig orsak till förvirringen stavas: postmodernism.

Förrädisk lära

Denna lära har smugit sig på samhällsdebatten i västvärlden på ett förrädiskt vis. Postmodernismen angriper nämligen själva språket, det som är politikens och debattens främsta verktyg. Genom att hävda att språket är flytande och betydelsen av orden beror på vem som uttrycker dem, blir debatter om sakfrågor omöjliga. 

En spade är inte en spade. Mångtydigheter och tjafs om vilka ord som "får" användas innebär att själva sakfrågorna kommer i skuggan av kriget om orden. 

Syftet med postmodernism är att riva ner allt det som under fyra århundraden blivit grunden för vår västerländska civilisation - upplysningstidens filosofi byggd på rationalitet och logik. Den här läran har sedan 1980-talet används av den akademiska vänstern för att framgångsrikt punktera borgerliga värderingar.

Efter modernismen

För att förstå postmodernism behöver man först ha klart för sig vad modernism är. Och i detta sammanhang syftar modernism på den västerländska civilisationens filosofiska grund skapad under upplysningens tid. Den bygger på att förnuft och logik är något som existerar oberoende av allt annat. 2+2 är 4 såväl i England som i Kina och Argentina. 

Postmodernism (post- betyder efter- på latin) motsäger allt det vi lärt oss om fakta, logik och ordens betydelse. Enligt postmodernismen är allt flytande och föränderligt. Allt styrs av vilka ideologiska uppfattningar som råder. Även din egen personliga identitet kan skifta (det är därför vissa i Svenska Akademin påstått sig ha "alteregon" med andra personliga egenskaper).

Liberaler har kapitulerat

Det är synnerligen besynnerligt att liberaler inte tagit upp kampen mot postmodernismen, som så uppenbart river ner allt det som liberalismen omfamnar. För mig är det en av de största gåtorna i svensk, europeisk och amerikansk samhällsdebatt - liberalismens totala blindhet inför de destruktiva attacker som postmodernismen systematiskt ägnar sig åt. 

Från liberalt håll har det ju förr hetat att den politik som formar samhället ska bygga på vetenskaplig grund, att beslut ska vara rationella och byggda på fakta. Men på senare årtionden har liberaler tigit och följt med på den postmoderna vagnen. Man har inte protesterat när vänsterradikaler på universitet genom postmodernismen avvisar rationalitet, logik och förnuft som löst tyckande. 

Det är faktiskt en av de viktigaste skälen till att jag, som förut betecknat mig som kommunitär-libertarian, nu hellre kallar mig konservativ. Det är helt avgörande att vi i väst slår vakt om upplysningens filosofiska tradition. Och idag är det endast konservativa som vågar göra det. Alla andra faller till föga för postmodernismens galna kulturrevolution.

Konservativa står pall

Det är idag inte radikalt eller progressivt utan konservativt att slå vakt om upplysningens objektiva vetenskapssyn. Det är konservativa som vågar säga att en spade är en spade. Kunskaper är objektiva sanningar och inte bundna till politisk ideologi.

Det är snarare så att det blir farligt när vetenskap görs till ideologi, så som när statistik över kön och etnicitet förvandlas till politiska rörelser där dessa identiteter överordnas grundläggande principer som likhet inför lagen. Det blir farligt när vetenskaplig forskning om klimatet görs om till politiska dogmer som anses stå över alla andra prioriteringar i ett samhälle.

Att liberaler, kristdemokrater och borgerligheten i övrigt under årtionden misslyckats med att se faran med postmodernistisk radikalism, är en viktig förklaring till varför det konservativa perspektivet blivit allt mer framgångsrikt på senare år. Också i så sekulära och vänsterlutande länder som Sverige.

Dags att ta tillbaka makten över språket

Genom att lära av historien och inte låta sig fångas av "nya fräscha" angreppssätt, kan konservativa ta upp kampen om språket. Vi måste se till att upplysningstraditionens filosofiska lärdomar åter blir gällande på universitet, i massmedier och i politik. Det är nämligen denna tradition av rationellt och logiskt förnuft som ligger till grund för att hela mänskligheten har kunnat lyfta sig ur det barbari som rådde också i västvärlden för några hundra år sedan. 

Genom att ta upp kampen mot postmodernismen kan konservativa också få sunda liberaler, kristdemokrater, borgerliga och även arbetarrörelseanknutna att sluta upp på den konservativa planhalvan i det som kommer att bli en lång och ihärdig idékamp mot den revolutionära vänster som hittills lyckats väl med att driva samhället i postmodernistisk riktning.

Kulturkampen

Det är detta som är kulturkampen. Och den kommer konservativa att vinna, bara vi förstår vad striden handlar om och på vilken arena den förs. Hittills har postmodernisterna haft ett försprång genom att framställa sin kritik mot västerlandets tradtioner som seriös vetenskap och litteratur. Även om deras kritik i själva verket bara är destruktiv och nedbrytande. 

Första steget är därför att lära sig avkoda postmodernismen och se den för vad den är. 

Här nedan finns sammanställd en enkel tabell som schematiskt visar på skillnaderna mellan upplysningens lära och den nya irrläran. Ju fler människor som förstår hur kulturkampens verktyg ser ut, desto snabbare kan vi pressa tillbaka postmodernismen och till slut få universitet och andra etablissemang att slänga de revolutionära men falska idéerna som postmodernismen sprider på historiens skräphög.

Tabell: upplysningen mot postmodernismen