Universitetsväsendet möter allt mer konkurrens från nya aktörer som använder den digitala tekniken. Hur värnar vi gemenskap och tradition i en kunskapsnation som Sverige....
I likhet med de flesta institutioner, har Sveriges högskolor och universitet påverkats av teknologisk utveckling och digitalisering. Detta har inneburit att högskolans praktiska arbete förändrats, men kanske framför allt att nya aktörer med kapacitet att utföra ett liknande uppdrag dykt upp som konkurrenter. Det är följdriktigt god tid att på allvar börja debattera den högre utbildningens framtid.
För bara ett par korta år sedan hade universiteten närmast monopol på forskning och utlärning av avancerad kunskap. Idag är konkurrenterna närmast oräkneliga. I synnerhet digitala plattformar för kunskapsspridning, såsom Youtube och privata företags webbsidor, kan i många fall erbjuda effektivare utbildning och examinering än konventionella lärosäten.
Coronapandemin har vidare tvingat fram en digital omställning för nästintill all högre utbildning, och därigenom minskat universitetens främsta konkurrensfördel.
I stället för att träffa studiekamrater och knyta kontakter på plats, har studenternas umgänge numera begränsats till Zoom-möten eller gruppchattar. Detta har väckt en minst sagt obekväm fråga i USA – vad är egentligen poängen med att betala dyra pengar för sina studier, när i princip samma kunskap går att förvärva gratis på internet? Är nätverket verkligen värt de hundratusentals kronor man betalar?
Trots att finansieringsmodellen för högre utbildning ser annorlunda ut i Sverige kvarstår grundproblematiken. Kandidatprogrammen är knappast flexibla – möjligheterna att planera studierna efter egen takt eller livssituation är små. Det går inte heller att tidigt specialisera sig i någon nämnvärd utsträckning, eftersom utbildningar ofta fokuserar på generella introduktioner, vars innehåll knappast motsvarar någon djupare spetskunskap.
De nya lösningarna är inte bara smidigare och effektivare, utan även mer ekonomiska. I en digitaliserad tidsålder existerar helt enkelt inte samma behov av massiva campusområden, och tidsanvändningen effektiviseras oerhört av att studenter inte behöver förflytta sig till fysiska lokaler. Genom att spela in föreläsningar på förhand, kan dessutom behovet av personal och dyra lokaler minskas ytterligare.
Listan på praktiska möjligheter och fördelar kan göras lång. Samtidigt måste strävan att effektivisera samhällsinstitutioner alltid vägas mot de sociala värden som “det föråldrade och ineffektiva” skapar. Värden som social gemenskap, tillhörighet och stoltheten i att tillhöra en tradition är lika viktiga faktorer som kostnaden i pengar.
Frågan som måste ställas är hur högskole- och universitetsväsendet rent faktiskt ska kunna konkurrera med de nya aktörer som redan idag har etablerat sig och vars konkurrenskraft bara kommer att öka. Hur ska den högre utbildningen se ut i framtiden? För en kunskapsnation som Sverige finns det få frågor som är lika angelägna att besvara.
Relaterat