Intellektuella sviker - har blivit maktens lydiga redskap

De som ska vara insiktsfulla och öppet analyserande röster i samhället, de intellektuella, har svikit svenska folket och sig själva genom att ”inte se det komma”. Man gör allt för att vänsterhegemonin ska bestå, istället för att ifrågasätta makten....

I senaste veckans nummer av Fokus gör Johan Hakelius en intressant genomlysning av hur intellektuella, som en gång var tongivande i samhällsdebatten, har tappat sitt inflytande. Under rubriken ”Intellekuella – var blev ni av?” (betalvägg) pekar han på hur det ”Londonliberala husorganet” Prospect slutat lista landets främsta intellektuella.

»Det är nästan omöjligt att förklara vad en ’offentlig intellektuell’ är, klagade Prospects redaktörer när de gjorde sig av med termen och självförtroendet. Det är sant, förstås. Men det har alltid varit sant. [Men ändå:] Vi brukade faktiskt veta vad en intellektuell var. Varför våndas vi nu?«, frågar Hakelius.

Vänsterintellektuella saknar självförtroende

Hans mest övergripande svar är att intellektuella idag saknar självförtroende. Det är personer som har självförtroende som kan idka självkritik mot det egna samhället.

Först blir jag irriterad över detta svar. Det är väl ingen civilisation som ägnar så mycket energi åt att tala illa om det västerländska samhället som vi! Men det vet ju Hakelius och driver sin tes ett steg vidare.

»Västerlandets självkritik bottnar … paradoxalt nog i självförtroende. Västerländska intellektuella har kunnat stå stadiga i en övertygelse om allt det positiva som deras kultursfär åstadkommit – frihet, rättsordning, demokratiska ideal, ekonomisk utveckling, humanism — när de kritiserat det som de ogillat.«

Hakelius gör en nyttig jämförelse med enskilda människors uppträdande: »individer som ärligt förmår syna sig själva är starka individer, inte personer med svag självkänsla som upplever varje kritisk antydan som ett existentiellt hot.«

Och är det något vänsterintellektuella idag kännetecknas av så är det ju att de ser ”hot” mot deras perspektiv överallt. Man har snävat av ”demokrati” till att den måste vara vänster för att räknas, medan alla andra värderingar och åsikter är ”hot” mot denna groteskt falska syn på demokrati.

Konservativ tidsanda kräver andra intellektuella

Jag tycker bristen på framträdande intellektuella i samhällsdebatten i väst finns att söka i att medier och plattformar som skulle kunna ge intressanta intellektuella röster utrymme förvägrar dem detta, därför att de är konservativa och inte faller in i den intellektuellt progressiva anda som dominerade 1900-talet.

Vänstern har kvar sin hegemoni, men eftersom deras röster är så förtvivlat ointressanta och under senaste två-, tre årtionden haft gruvligt fel, är det inga som vill lyssna på dem.

I Fokus-artikeln framförs uppfattningen att samhällsandan numera kräver att debatten handlar om individuella och beteendevetenskapliga perspektiv. Intellektuella som fokuserar på samhällsgemenskapen och stora system skulle vara passé. Jag delar inte alls det synsättet. Vi är som människor hårt bundna till varandra eftersom vi fortfarande betalar höga skatter till en gemensam statsapparat. Ja, i Sverige går ju fortfarande nästan halva ekonomin genom staten. Skulle vi som medborgare blivit ointresserade av hur dessa enorma resurser används? Självfallet inte.

Vänsterns idéer är passé, inte gemenskaperna

Problemet är att intellektuella är ”progressiva” som velat fortsätta utöka politikens makt över medborgarna. När det inte längre går via höjda skatter, har man glidit över i att vilja ta makten över människors sexliv och riva upp normen om två kön. Eftersom den ekonomiska klasskampen är död, vill man skapa nya motsättningar mellan raser. Vänstern driver fram ett nytt medvetande om hudfärg, etnisk bakgrund och vill göra biologiska egenskaper viktigare än meritokrati – individuell kompetens, erfarenhet och kunnande.

Också detta är dårskap. Och just därför är jag glad över att intellektuella numera saknar genomslag i samhällsdebatten. De är så farligt felaktigt ute att de måste avvisas som de aparta figurer de är.

Intellektuella har lierat sig med makten

En ytterligare förklaring till att intellektuella inte längre väger tungt är att de inte är självständiga längre, utan har lierat sig med de vänsterliberala etablissemangen.

Inga intellektuella ”såg det komma” – tillsammans med Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och alla myndigheter och universitet. Sveriges växande problem till följd av en omfattande migration borde varit en självklar diskussionspunkt i årtionden, men intellektuella höll tyst och lät S-demagoger anklaga de som vågade öppna munnen för rasister.

Om de som ska vara kloka, eftertänksamma och begåvade är helt frånvarande i samtidens viktigaste frågor, då är det inte alls konstigt att deras röster bedöms meningslösa.

Under 20 år har här vänsterintellektuella undergrävt sin prestige och anseende.

Istället för att rikta befogade kritiska frågor till makten i helt avgörande samhällsfrågor, har man, som i Svenska akademin, ägnat sig åt sexuella övergrepp och hedonistiskt leverne.

Den typen av intellektuella har ingen nytta av. De skulle, faktiskt, göra större samhällsinsats som spärrvakter i tunnelbanan.

Nya intellektuella måste släppas fram

Johan Hakelius frågar några som skulle kunna omfattas av begreppet intellektuell om varför deras ”skrå” tappat så mycket inflytande. Historieprofessorn Lars Trägårdh och författaren Åsa Linderborg pekar båda på svårigheten att försörja sig som fristående intellektuell. Stiftelser och andra som kan bevilja anslag till projekt är betydligt snävare i sina villkor än förr. Kultursidor och andra publicistiska organ är fattiga och betalar betydligt sämre för en genomarbetad artikel än förr.

– Jag tycker att det är ont om plattformar med respekt för oliktänkande. Jag har ingen känsla av att svenska tankesmedjor spelar en lika viktig roll som de ibland gjort tidigare, säger Trägårdh.

Detta är sant. Och glöm inte universiteten! De borde vara plattformar för fritt tänkande, men är ockuperade av vänsteraktivister som förhindrar varje ansats till en öppen debatt om tidens stora och angelägna frågor – som migration och kriminalitet.

Det är detta som gör att nya intellektuella, konservativa tänkare, inte får något fotfäste i samhällsdebatten.

Svenska folket mer vaket än etablerade intellektuella

Det är ju paradoxalt, men svenska folket är den enda kraften som skapat utrymme för en öppen samhällsdebatt om tidens stora frågor genom att rösta fram Sverigedemokraterna som ett nytt, stort och växande parti på konservativ filosofisk grund.

Ingen annan institution i Sverige än den folkvalda Riksdagen har idag den bredd i åsiktsriktningar, från kommunister, socialister, liberaler till konservativa, som borde vara självklar inom samtliga institutioner. Tvärtom göra alla andra institutioner allt för att förhindra att vänsterhegemonin ersätts med en öppen diskussion och analys av samhället.

Detta är de intellektuellas verkliga svek mot svenska folket – och sig själva. Och det förklarar varför de blivit diskvalificerar från att ha någon tyngd i samhällsdebatten.