Konservatismen vinner mark

Konservatismen har länge varit osynlig i svensk samhällsdebatt, men den blir nu alltmer tongivande i partipolitik och kulturdebatt. Därför ligger det i tiden att en ”handbok” om den moderna konservatismen kommit ut....

Det är inte lätt att förklara de tre huvudsakliga ideologierna i västvärlden - liberalism, socialism och konservatism. Och den sistnämnda har haft allra minst utrymme i debatten även om den i vår tid växer fram som allt starkare.

Det är därför välkommet att Jakob E:son Söderbaum tagit på sig uppgiften att försöka förklara hur konservatismen i sin moderna tappning vuxit fram i Europa och USA.

Hans bok Modern konservatism – filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burks efterföljd (Recito, 2020) är viktig eftersom den ger en överblickbar beskrivning av vad konservatism är idag och varifrån den kommer. Något sådant har vi inte sett på svenska, i alla fall inte av någon som själv räknar sig som konservativ. Det är ett sorgligt faktum att de flesta mer kända titlar på svenska om konservatismen är författade av dess motståndare.

För mig framstår det som självklart att Söderbaums bok borde finnas med på litteraturlistorna för statsvetenskapliga kurser på universiteten.

Pedagogisk och strukturerad

Söderbaum beskriver pedagogiskt de olika tänkare som haft stor betydelse för framväxten av den moderna konservatismen.

En viktig inspirationskälla för Söderbaum har den nyligen bortgångne brittiske filosofen Roger Scruton (1944-2020) varit. Och denne listade de viktigaste tänkarna som lagt grunden för konservatismen före det att Edmund Burke klev in på scenen:

* Aristoteles (384-322 f.kr)
* S:t Thomas av Aquino (1226-1274)
* Richard Hooker (1554-1600)
* Montesquieu (1689-1755)
* Sir William Blackstone (1723-1780)
* David Hume (1711-1778)
* Samuel Johnson (1709-1784)
* Adam Smith (1723-1790)

Dessa var alla föregångare till Edmund Burke (1729-1797) som i boken är huvudpersonen i det som blivit modern konservatism. Denne irländske statsman och filosof är lärofadern som alla moderna konservativa uttolkare utgår ifrån. Hans kritik av franska revolutionen blev kärnan i den ideologiska skola som successivt vuxit fram och kom att kallas konservatism. 

Konservatismens essens

I boken får mer nutida filosofer stå för uttolkandet av vad konservatismen består, förutom Scruton också amerikanen Russel Kirk (1918-1994) och engelsmannen Michael Oakeshott (1909-1990).

Kirk får i boken sammanfattar konservatismens tio grundprinciper.

1. Tron på en bestående moralisk ordning
2. Värdet av seder, normer och kontinuitet
3. Principen om det hävdvunnas företräde
4. Försiktighetsprincipen
5. Diversitetsprincipen
6. Ofullkomlighetstanken
7. Frihet och ägande hänger ihop
8. För fritt civilsamhälle och mot ofrivillig kollektivism
9. Värdet av begränsningar för makt och individuella begär
10. Värdet av balans mellan det bestående och förändring

Det är lätt att se varför dessa perspektiv blir alltmer populära i vår tid då radikala socialistiska och liberala partier genomför storskaliga experiment utan att ha tillstymmelse till analys och förberedelse för de dramatiska samhällsförändringar som man inte bara bejakar utan genom politiska beslut påskyndar.

Tydligast exempel är givetvis att öppna nationsgränserna och tillåta många tiotals miljoner människor från regioner långt bort med helt andra kulturella drag att komma till Europa och västvärlden.

Inget experiment i mänsklighetens historia har varit större än detta. Det har skett helt utan demokratisk förankring i folket och utan tillstymelse till förberedelser gäller arbetsmarknad, välfärdstjänster eller ordningsmaktens dimensionering. Och allt har skett på relativt kort tid, något årtionde.

Olika varianter av konservatism

En viktig aspekt som en övergripande handbok om konservatismen måste reda ut är de olika varianter och riktningar som finns inom begreppet modern konservatism.

En central gestalt i detta är synen på tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1831), vars arbete är oerhört svårgenomträngligt. Det har gjort att Karl Marx tog inspiration i hans arbete, vilket fått liberalkonservativa att vara skeptiska till Hegel. Men för socialkonservativa utgör Hegel en inspirationskälla som fördjupar Burkes syn på gemenskaper.

Författaren gör rätt i att bena ut Hegels roll i konservatismens utveckling. Ja, själva ordet konservatism dök upp först 1818 då fransmannen Francois-René Chateaubriand grundade tidskriften ”Le Conservateur”. Alltså långt efter Burkes död.

Hegel menade att konflikter övervinns genom ”ömsesidiga erkännande av rättigheter och skyldigheter” och som en konsekvens av detta erhåller individer inte endast frihet att göra vad de vill utan också en känsla av social tillhörighet.

”Den process genom vilken människor uppnår sin frihet bygger också deras samhörighet. Institutioner såsom lagar, utbildning och politik är del av detta – det är inte företeelser vi väljer fritt från en oberoende position, utan företeelser genom vilka vi erhåller vår frihet, och utan vilka vi inte kan existera såsom fullt självmedvetna aktörer. Det fritt väljande jaget enligt Rousseau är för Hegel en tom abstraktion. Jaget existerar inte före samhället, utan skaps genom samhället, genom konfliktlösning, och genom seder, moral och civila sammanslutningar”, skriver Roger Scruton i Conservatism - An Invitation to the Great Tradition (2017).

Här skiljer sig socialkonservatismen från liberalismen som alltid sätter jaget före samhället, ja, över samhället. Och socialismen är lika egoistisk genom sitt krav på gränslösa rättigheter för var och en, men utan att dessa har några förpliktelser mot samhällsgemenskapen.

Men liberalkonservativa då?

Här finns kanske största svagheten hos författaren. Han anger ingen riktigt tydlig skiljelinje mellan socialkonservativa och de liberalkonservativa. Han menar att liberalkonservatismen ”har en tendens att dra åt elitism” genom att se staten mer som ett problem och ”varna för paternalistisk statsmakt som är alla goda gåvors givare”.

Exempel på liberalkonservativa ledare är Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Och de var naturligtvis kritiska mot de stora, byråkratiserade och därmed ineffektiva statsapparater som vuxit fram under senare häften av 1900-talet. Men det beror ju mer på var de största problemen fanns identifierade under deras tid som ledare, än på ideologiska skillnader.

Jakob E:son Söderbaum drar dock en tydlig gräns mellan liberalkonservativa och liberaler.

”Ett vanligt missförstånd i Sverige är att liberalkonservativa skulle vara en hybrid mellan konservatism och liberalism … Men Burke var ju både en frihetens apostel och på samma gång motståndare till liberalismen … Liberalkonservatismen är definitivt inte heller en försiktigare variant av liberalism, vilket då och då påstås i svensk samhällsdebatt.”

Han konstaterar att konservatismen står på egen värdegrund och är värdeorienterad snarare än idébaserad så som liberalism och socialism.

Nationellt perspektiv var en liberal idé som blev konservativ

Jag instämmer i att liberalismen har en utopistisk och teoretisk slagsida som inte respekterar hävdvunna lärdomar. Därför har liberaler enklare att slå sig i lag med socialister än med konservativa.

Men historiska band finns ändå mellan liberala och konservativa. Söderbaum påpekar att värnandet om nationell gemenskap är en sådan. Idag framstår det som paradoxalt, med tanke på hur föraktfulla liberaler är mot nationalism. Men faktum är att nationalismen växte fram ur franska revolutionen och bejakades av liberaler, medan konservativt lagda ofta höll fast vid de mångetniska imperierna som fanns i Europa på den tiden.

Men efter franska revolutionen vaknade de förtryckta människornas nationella identitet och gemenskap. Nationen var ju också ett krav för att kunna införa demokrati och allmän rösträtt. Hur ska man annars avgöra var den geografiska gränsen för medborgarskap går?

Omkring 1870 började europeisk konservatism omfamna nationalitetstanken som ram för den samhällsgemenskap konservativa eftersträvade.

Den ursprungligen liberala nationalismen blev en del av konservatismen. Den svenske statsvetarprofessorn Nils Elvander har skrivit om hur den konservativa skolan gradvis tagit över idéerna om nationell egenart och tradition. ”Inre och yttre frihet, folksuveränitet och nationell självständighet var målet för dess strävan.” Och Herbert Tingsten förklarade att ”betonandet av den nationella egenarten, av de nationella institutionernas naturliga framväxande” passade ihop med konservativa tankesätt.

Söderbaum konstaterar sedan att: ”Man kan därför säga att konservatismens väg mot demokratiförespråkande gick via nationalismen och därmed till det ideologiska närmandet mellan liberalismen och konservatismen, vilket så småningom även skulle komma att överflytta liberalismen från vänster till höger på den politiska skalan.”

Kan konservatism vara radikal?

En lika yrvaken som vanlig fråga i svensk debatt är hur Sverigedemokraterna kan kalla sig konservativa när de så radikalt vill rulla tillbaka den vänsterextrema utveckling som skett sedan 1968.

Författaren hänvisar till Edmund Burke. ”En burkeansk konservativ samhällsvision kan i vissa fall förstås te sig såsom radikal politik, till exempel i en så pass genomgående okonservativ samhällsordning som det svenska samhället är idag.”

Alltså, att återställa ett radikaliserat samhälle kan kräva radikala åtgärder, men målet är att återföra samhället till ett läge där moral, normer och hävdvunna lärdomar åter respekteras.

Men det finns företeelser som är radikala, som neokonservativa i USA under George W Bushs presidenttid. Men ”de flesta konservativa i Burkes efterföljd  räknar inte neokonservativa så som en del av den egentliga konservatismen.” Ja, svenske konservative professorn Claes Ryn kallade neokonservativa för vår tid Jakobiner, alltså revolutionära utopister och imperialister.

Burke är mittpunkten i modern konservatism

Jakob E:son Söderbaum återkommer flitigt till Edmund Burke som kärnan i dagens moderna konservatism. Det är från honom alla konservativa varianter emanerar.

Och på samma sätt som konservatismen successivt tagit över det nationella perspektivet har man också tagit över upplysningstraditionen som från början drevs av radikala rörelser.

Medborgarskap, rättsstat med likhet inför lagen, vetenskapstro, yttrandefrihet och demokrati är några av upplysningstidens radikala idéer som nu försvaras av konservativa. Allt medan socialism och liberalism har gått vidare till nya radikala och ”postmoderna” värderingar där ingenting är sant och allt kan ifrågasättas.

Jag tycker Söderbaum gör rätt som illustrerar den moderna konservatismen med ett träd, där Aristoteles med flera är rötterna, Burke är stubben, och att stammen och den fortsatta utvecklingen ut i grenar och lövverk står för mer samtida tankar.

För konservatismen är inte en sammanhållen ideologi. Eftersom den är bunden till identiteter tar den sig olika uttryck i olika samhällen och kulturer. Men den får inte överge Burke och de idéer som han beskrev och som fångar in den västerländska civilisationen. Då är det inte längre konservatism.