ECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentarySwedishIstället för att närmast ha ursäktat Rysslands aggresion mot Georgien och Krim borde västvärlden redan då ha omprövat sin liberala internationalism. Europa måste minska beroendet av rysk gas och höjd beredskapen för hybridkrigföring....
Belägringen av Melos lärs ut som en klassisk fallstudie i politisk realism.
Sommaren 416 f.Kr. invaderade atenska trupper det neutrala Melos. Atenarna ställde melianerna inför ett ultimatum: betala tribut eller bli förintade. Detta obetydliga slag under det Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta har gått till historien på grund av Thukydides dramatisering av förhandlingarna som föregick belägringen.
Melianerna protesterade, Aten hade ingen anledning att attackera dem då de var neutrala. Det vore en omoralisk ockupation. De atenska förhandlarna ville inte ödsla tid på att diskutera moral. De atenska förhandlarna konstaterade, med Thukydides ord, att ”de mäktigare tar för sig allt de kan medan de svaga blott har att finna sig i det.”
I Thukydides dramatisering framskymtar även att den atenska armén var rädd för att framstå som svag inför de atenska medborgarna som skulle kunna tro att deras trupper inte var tillräckligt starka för att erövra Melos. När melianerna varnade att Sparta kanske skulle komma till deras försvar kontrade atenarna att spartanerna inte har tillräckligt mycket på spel för att riskera ett ingripande.
Förhandlingarna avslutades när melianerna trots den atenska övermakten vägrade att betala tributen och atenarna inledde en belägring. Thukydides förklarade att syftet med att erövra Melos var att visa Atens styrka och beslutsamhet i syfte att avskräcka andra territorier från att göra uppror.
Belägringen av Melos lärs ut som en klassisk fallstudie i politisk realism. Givet Rysslands mobilisering vid gränsen till Ukraina kan man undra om inte Vladimir Putin inspirerats av Thukydides. Kreml kräver inte tribut i form av pengar utan politiska eftergifter. Som i fallet med Melos hotar en stormakt en svagare och formellt neutral stat, ledningen för stormakten sneglar åt hemmaopinionen medan andra stormakter inte har tillräckligt mycket på spel för att komma till undsättning med trupper.
Konflikten mellan Ryssland å ena sidan och Europa samt USA å den andra beror till del på skilda perspektiv på det internationella systemet.
Ryska makthavare och diplomater upplever att de agerar i ett anarkistiskt statssystem. De har ett utpräglat realpolitiskt synsätt där att stater kämpar om makt oavsett om de vill eller inte. I Kremls värld är utrikes-, försvars- och säkerhetspolitikens övergripande syfte att säkra statens överlevnad och försvara landets intressen. Likt antikens atenare högaktar den ryska regimen principen om den starkes rätt.
För realpolitiker är maktpolitik ett naturligt fenomen. Staterna definierar sina nationella intressen och bestämmer därefter hur de skall handla i olika situationer utifrån landets relativa styrka och möjligheter att påverka, forma eller förändra andra staters agerande. Inom realismen betraktas krig ibland som det enda sättet att ändra ett oönskat politiskt eller territoriellt förhållande och det är därför ett tillstånd som man måste förbereda sig för. Samtidigt är krig också något som stater, när det är möjligt, söker att avskräcka ifrån med militära medel eller undvika genom anpassning.
För den ryska regimen har moraliska principer, internationella institutioner och fördrag inte något egenvärde. Det som har betydelse vid intressekonflikt är frågan om motparten har tillräckligt på spel, maktmedel och vilja att ta strid, samt hur mycket det egna landet förväntas vinna eller förlora på en sådan utveckling.
Den ryska eliten har för övrigt en tendens att definiera det ’nationella intresset’ så att det sammanfaller med dess egna intressen. Precis som andra realister, anser den ryska regimen att demokrati och mänskliga rättigheter är underordnade nationella intressen.
I de flesta europeiska länder dominerar en värderingsbaserad utrikespolitik så till den grad att hela det moderna europeiska statssystemet domineras av de liberala idealisternas synsätt. Idealisterna tenderar att ställa upp visionära värderingsbaserade mål om att främja fred, demokrati och rättssäkerhet samt arbeta för mänsklighetens allmänna intresse såsom fattigdomsbekämpning, förbättrad miljö och lägre klimatutsläpp.
Idealister ser det anarkiska statssystemet som ofullkomligt och menar att krig och konflikter är resultat av föråldrade former av mänsklig organisation. Konflikter mellan stater skall lösas av internationella organisationer genom att tillämpa universella normer och internationella avtal. Redskapen för att tämja staterna är diplomati, de-eskalation, förtroendeskapande åtgärder, förhandlingar, avtal, gränsöverskridande samarbeten, mjuk makt samt ömsesidigt beroende genom handel och internationella institutioner.
Det idealistiska synsättet har kommit att dominera i Västeuropa eftersom dess eliter dels grundade Förenta nationerna och dels idag i huvudsak arbetar med förhandlingar inom ramen för EU:s institutioner. Därutöver är de flesta länder som skulle kunna störa bilden utanför systemet då de antingen är för avlägsna eller för svaga för att kunna applicera ett realpolitiskt synsätt.
Stater som anammat en idealistisk utrikespolitik förhandlar om hur de värderingsbaserade målen skall nås, t.ex. hur höga skall klimatmålen vara och hur skall de stater som drabbas kompenseras av de andra. Men dessa stater har ofta påtagligt svårare att kompromissa om grundläggande värden jämfört med stater som fokuserar på sina realpolitiska intressen. Det är helt enkelt svårare att dagtinga med sina värderingar än att jämka sina intressen för att nå en förlikning.
Storbritannien och Frankrike är de enda västeuropeiska länder som har kvar ett uns av realpolitiskt perspektiv. Om detta beror på att dessa båda stater har permanenta platser i säkerhetsrådet, kärnvapen och hangarfartyg låter jag vara osagt.
I den pågående konflikten har Storbritannien mycket tydligt ställt sig bakom USA:s strategi i Ukraina, där ett av målen sannolikt är att återupprätta sin position och speciella relation med USA. I Frankrike finns en större förståelse för de ryska kraven på att förändra den europeiska säkerhetsordningen. Detta kommer sig dels av det faktum att även Frankrike länge har velat förändra den nuvarande europeiska säkerhetsordningen och försvaga den transatlantiska länken så att det är de – och inte USA – som ställer ut Europas säkerhetsgaranti.
Ett annat skäl är att det i Frankrike finns ett synsätt där stormakter – läs Frankrike – på grund av sin historia, kultur, ekonomiska- och militära styrka har (och bör ha) en viktigare röst i världen än mindre länder. Om Frankrike ska ha en sådan upphöjd roll måste de även acceptera att andra stormakter – exempelvis Ryssland – också kan ställa krav på sin omgivning i strid med andra suveräna staters rätt att bestämma sin egen politik.
Sedan millennieskiftet lider USA:s utrikespolitik av kognitiv dissonans där de försöker kombinera idealistiska mål med realpolitiska medel. Sedan åtminstone 1990-talet har målet för USA utrikespolitik ofta definierats utifrån ett liberalt idealistiskt perspektiv. President George W. Bush och de neokonservativa kring honom ville exempelvis demokratisera Mellanöstern men tvingades dock använda realpolitiska medel för nå dessa mål.
President Donald Trump utgick från realism vilket gjorde att hans startpunkt för alla förhandlingar var att främja det nationella intresset. Men han var obenägen att använda hård makt för att implementera målet utan försökte istället ofta göra en ”deal”.
Även Joe Bidens reträtt från Afghanistan bär en tydligt realpolitisk prägel. Agerandet förklaras främst av det faktum att USA måste omprioritera och lägga sina resurser på militär förmåga i Sydostasien för kontra Kinas upprustning. Men trots detta har USA under president Biden delvis återgått till idealistiska mål eller åtminstone idealistisk retorik. Biden har, åtminstone fram till den senaste konflikten, inte visat tecken på att han har viljan att implementera sina mål med militära medel. Det har av vissa rivaler tolkats som svaghet.
Den europeiska säkerhetsordningen är ett system som bygger på ett antal normer, avtal och institutioner som formar beteenden och relationerna mellan stater. En hörnsten sedan Helsingforsavtalet 1975 – ett avtal vilket i praktiken implementerades först efter det kalla krigets slut – är att varje stat har rätt att självständigt avgöra sina säkerhetspolitiska vägval. Inom ramen för detta system har de västerländska länderna skapat ett system som bygger på liberal idealism. Dess akilleshäl är att den kräver att alla länder spelar efter samma regler.
Väst har byggt sin Rysslandspolitik på det felaktiga antagandet att den ryska regimen delar västs syn på internationella relationer. Den kris vi nu bevittnar beror till del på att vi förutsatt att Ryssland är för svaga eller beroende av internationell handel för att kunna leva ut sin realism. Vi har förövrigt gjort samma felaktiga antagande vad gäller den kinesiska kommunistregimen.
Realister tenderar att acceptera den existerande maktpolitiska ordningen som de finner den, samtidigt som de arbetar långsiktigt för att förändra ordningen till sin egen fördel. Under ett antal decennier efter murens fall var Ryssland för svagt för att använda militära maktmedel för att genomdriva sina önskemål.
Ryssland tvingades acceptera begränsningar som de i själva verket inte ville godta. Men nu när Ryssland har renoverat sin ekonomi, rustat upp och moderniserat sin militär samt stärkt sitt självförtroende, är landet friare att agera som det önskar. Om USA och Europa inte har den styrka och vilja som behövs för att straffa Ryssland kommer vi stå inför en reinkarnation av det kalla krigets geopolitiska verklighet.
För att bemöta Vladimir Putin måste vi begripa hans mål.
Kreml har hotat med ”militärtekniska åtgärder” om USA och Nato avvisar deras anspråk eller dröjer med att svara rörande Rysslands säkerhetspolitiska krav. Officiellt hävdar den ryska regimen att Nato hotar Ryssland och de har därför bl.a. framställt krav på att Nato inte skall ta in fler medlemmar (särskilt inte Ukraina). I den ryska regimens ögon är Ukrainas säkerhetspolitiska vägval helt avgörande för landets säkerhet. Om Ukraina skulle gå med i Nato och EU så skulle Rysslands säkerhetspolitiska läge vara avsevärt svagare vid konflikt.
Väst har inga avgörande militärstrategiskt intressen i Ukraina. Ryssland har oavsett situationen i Ukraina goda offensiva möjligheter att gå genom Vitryssland, vilket vi just nu blir varse. Ukraina hade bara varit militärstrategiskt intressant för Nato om de hade haft offensiva ambitioner.
Däremot finns ett säkerhetspolitiskt intresse att upprätthålla den nuvarande ordningen, vilket skulle undermineras om man inte tog ställning för Ukraina. Nato och EU:s försök att integrera Ukraina i olika ekonomiska, demokratiska och säkerhetspolitiska strukturer beror främst på dessa länders idealistiska önskan att sprida demokrati, fred och välstånd samt övertygelsen om att det ukrainska folket är i sin fulla rätt att vända sig västerut. Det har inte handlat om militärstrategiska överväganden.
Agerandet har dock av Kreml uppfattats som ett hot mot rysk säkerhet och regimens stabilitet. I sin argumentation har Moskva likställt dessa ansträngningar med att Nato försöker ’omringa’ Ryssland och sagt att den nuvarande situationen påminner om Kubakrisen.
Det finns mycket som talar för att varken den ryska regimen eller det ryska folket tror på regimens propaganda att Nato hotar Ryssland. I en undersökning från 2014 instämde enbart 26 procent att ”Ryssland är omringat av fiender på alla sidor” och samma siffra 2020 var bara 16 procent.
Vidare hade Nato inte stationerat militära styrkor i de nya medlemsstaterna innan Ryssland ockuperade delar av östra Ukraina och Krim 2014. Om Ryssland genomför en ny invasion, måste de därför påräkna att Nato som svar kommer att stationera fler trupper i Östeuropa.
Putins verkliga mål är troligen att bevara sin maktställning och försvara sin auktoritära ideologi samt återupprätta Rysslands anseende som stormakt. Kreml har de senaste åren förföljt och förbjudit ett stort antal organisationer som arbetar för demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Förföljelsen har särskilt riktats mot organisationer som fått finansiellt stöd från väst genom att stämpla dem som utländska spioner.
Kremls mål är svåra att adressera på diplomatisk väg. Den revisionism som är den ryska regimens drivkraft handlar mer om status, identitet och regimens överlevnad än om säkerhet. Ryssland kan nå sitt mål att bli en mer relevant internationell spelare antingen genom att landet får gehör för sina krav, vilket skulle formalisera en ny rysk inflytelsesfär, eller genom att de underminerar den europeiska säkerhetsordningen som begränsar deras handlingsfrihet.
Kremls verkliga problem med att Ukraina närmar sig väst är att landet i framtiden skulle kunna bli en stabil, ekonomiskt framgångsrik och demokratisk stat som skulle kunna inspirera vanliga ryssar till förändring. Detta kan den ryska regimen förhindra genom att destabilisera och hot med invasion. Varken Nato eller EU kan ta in en medlem som skulle kunna hamna i krig med Ryssland och färre företag kommer vilja investera i land som skulle kunna hamna i krig.
Den ryska destabiliseringspolitiken kommer därför underminera både Ukrainas försök att bli del av den västliga gemenskapen och vidare komplicera deras försök att bygga en ekonomiskt framgångsrik och stabil demokrati.
Det främsta argumentet för att det inte kommer bli någon fullskalig invasion är att Putin tidigare främst använt sig av hybridkrigföring och endast genomfört mindre krig. Ryssland har varken förberett det ryska folket eller pro-ryska krafter i Ukraina för ett fullskaligt krig via informationsinsatser. Denna skillnad mellan Rysslands militära förberedelser och deras kommunikation är en viktig indikator eftersom den ryska folkopinionen är krigsskeptisk. När det förra kriget i Ukraina började skörda dödsoffer minskade stödet för Putin. Bland ryssar i åldern 18-24 år – de som skall utkämpa strider på marken – har 66 procent en positiv eller väldigt positiv syn på Ukraina.
Ryssland kan inte hålla sina trupper i hög beredskap vid gränsen på obestämd tid. Väderförhållanden talar för att Ryssland senast i mars måste inleda sin attack eller dra sig tillbaka. Det som talar för att det blir ett större krig är att Ryssland framställt orealistiska krav och givit en kort deadline för att acceptera dessa krav samt inte erbjudit några egna egentliga eftergifter. Detta förfaringssätt kan läsas som ett sätt att ge landet en förevändning för krig när kraven avslås.
Slutsatsen är att USA, EU och Nato bör vara mycket försiktiga i att ge med sig vid förhandlingsbordet eftersom Ryssland med stor sannolikhet inte kommer genomföra någon större invasion. Om Ryssland lyckas bluffa sig till eftergifter så kommer de sannolikt komma med nya krav i framtiden.
Det första och viktigaste västvärlden måste göra är att uppdatera vår syn på rysk utrikespolitik och inse att Moskva har en realpolitisk syn på internationella relationer. Slutsatsen vi måste dra av den pågående krisen är att Väst inte kan vara naiva och att vi måste skaffa oss ett gemensamt realpolitiskt svar på det ryska agerandet. En sådan förändring kommer nödvändiggöra stora reformer, inte bara av utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken utan även och kanske i än högre grad av handels- och energipolitiken.
Västvärlden och det politiska etablissemanget måste ta på sig en del av skulden för den pågående krisen eftersom de inte förmådde att förändra vår idealistiska syn på Ryssland i takt med att landet blivit starkare. Det senaste decenniet har Ryssland genomfört omfattande militär upprustning bland annat i Östersjön och på Nordkalotten. Ryska flygvapnet har regelbundet kränkt europeiska länders luftrum och bland annat övat kärnvapenangrepp mot Stockholm. Ryska säkerhetstjänster ägnar sig även åt storskaligt spionage och är också inblandade i olika former av digitala operationer i syfte att skada grannländernas myndigheter och företag.
Västvärlden borde om inte annat ha omprövat sin liberala internationalism efter Rysslands krig mot Georgien. Istället hittade våra eliter på ursäkter för det oförsvarbara ryska agerandet, som att Georgien provocerade Ryssland, vilket förvisso var delvis sant, men knappast kan vara en ursäkta krig. På samma sätt så blundade våra eliter när Ryssland invaderade och ockuperade delar av Ukraina. De sanktioner som infördes efter detta vara förhållandevis milda och med begränsad effekt.
Kreml tror att Västvärlden och dess institutioner är försvagade och att USA och Nato saknar viljan att försvara både Ukraina och den existerande säkerhetsordningen. Om man tittar sig omkring kan man förstå hur de tänker. På kort sikt finns det tre huvudscenarier för det ryska agerandet.
Om Ryssland invaderar Ukraina finns det inte mycket Väst i praktiken kan göra för att stoppa dem utan att sätta in egen trupp. Däremot bör Väst införa kännbara ekonomiska och finansiella sanktioner. Det kan innefatta sanktioner mot ryska statliga bolag, förbud mot innehav av ryska obligationer, visumstopp för stora grupper ryska medborgare, frysta tillgångar för den ryska eliten, utesluta ryska banker från det globala elektroniska betalningsmeddelandesystemet SWIFT samt köpa in gas från alternativa källor och stänga Nord Stream.
Europa bör därutöver tillhandahålla ekonomiskt stöd, inklusive energi och gas, till Ukraina. Information kommer vara viktigt och internationella medier, och rysk alternativmedia, bör användas för att skildra vad som faktiskt händer.
Den militära reaktionen bör vara att stärka Natos närvaro i Polen och Baltikum och ge stöd i form av militär utrustning till Ukraina. Därtill bör vi dokumentera alla krigsförbrytelser som tillfogats det ukrainska folket för att avskräcka från illdåd och ge offren upprättelse efter kriget genom Internationella brottmålsdomstolen.
Om Ryssland inte har för avsikt att invadera Ukraina har landet medvetet skapat en kris ur intet i ett avancerat försök att underminera Ukraina, splittra Nato och vinna fördelar vid förhandlingsbordet. Så länge ryska trupper inte korsar gränsen är det svårt att införa sanktioner. Men vare sig Nato och EU kan släppa in Ukraina så länge det finns en territoriell tvist med Ryssland. Som reaktion på provokationen bör Väst ta det säkra före det osäkra och på längre sikt minska sitt beroende av Ryssland.
Om västvärlden övervärderar sannolikheten för en invasion, så kommer man att underskatta sin egen förhandlingsposition och göra fler eftergifter än vad man borde. Det är viktigt att västvärlden inte accepterar unilaterala eftergifter eller utlovar att Ukraina inte kommer att gå med i Nato – även om ett sådant medlemskap i praktiken bara är en chimär. Skulle Nato ge Putin ett sådant löfte – även om det bara vore en bekräftelse av det uppenbara – så kommer det öka den ryska hungern.
Västvärlden vinner ingenting på att vara otydliga kring konsekvenserna av en rysk invasion. Otydligheten beror på att det finns ett relativt stort mått av transatlantisk och inomeuropeisk splittring om vilka konsekvenserna bör vara. Ju längre splittringen varar desto större blir Putins seger och därför måste USA, Nato och EU visa en enad front och tydligt kommunicera vilka sanktioner som kommer sättas in vid ett militärt angrepp.
Om Ryssland istället permanent stationerar ryska trupper i Vitryssland och det ockuperade Donbass, men inte invaderar det icke-ockuperade Ukraina borde Nato svara med att flytta styrkor till Polen och ge ekonomiskt och begränsat militärt stöd i form av träning, logistik och underrättelser till Ukraina. Det bör i sammanhanget noteras att om detta inträffar så kommer Natostyrkor och rysk trupp stå öga mot öga längs Polens gräns med Vitryssland. Och, som en av mina polska kollegor syrligt påpekade, har alla invasioner av Polen som kommit österifrån gått genom Vitryssland. Väst bör även i detta fall ta det säkra före det osäkra och på längre sikt minska sitt beroende av Ryssland och vara berett att svara proportionerligt om Ryssland placerar kärnvapen på den vitrysk mark.
Västvärlden och i synnerhet EU kommer tvingas anta ett realpolitiskt förhållningssätt i sin relation med Ryssland. Europa svåra geopolitiska läge beror främst på de europeiska ländernas beroende av rysk gas och utsatthet för hybridkrigföring.
Nord Stream-projektet har en historia som sträcker sig tillbaka till 1990-talet. Redan när gasledningen mellan Ryssland och Tyskland var på planeringsstadiet varnade många av oss för att den skulle möjliggöra en aggressivare rysk utrikespolitik. Länderna i Öst- och Centraleuropa varnade också tidigt för att Ryssland skulle kunna idka utpressning genom att hota att stänga av gasleveranser. Detta då Nord Streams dragning möjliggör för Kreml att stänga av gasen till dessa länder utan att tyskar och andra västeuropéer drabbas.
Den tyske, socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder, som tog beslutet om Nord Stream och ignorerade alla varningar, blev sedermera styrelseordförande för det tysk-ryska konsortiet bakom den gasledningen bara några veckor efter sin avgång.
Nord Stream blev först riktigt politiskt kontroversiellt i Västeuropa när Kreml, i samband med den orangea revolutionen i Ukraina, använde Gazprom för att sätta press på den västvänliga regeringen som tillträdde under Viktor Yushchenko. Officiellt handlade de rysk-ukrainska dispyterna om prissättning, men många bedömare menade att konflikten 2005-2006 var ett ryskt svar på den västvänliga politiken.
Arbetet med EU:s gemensamma energiunion har genomförts utan geopolitiska hänsyn. Som om inte Nord Stream vore nog har Tyskland genom att lägga ner sin kärnkraft gjort sig helt beroende av ryska gasleveranser.
På lång sikt är Europas viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska åtgärd att förmå Tyskland att lägga om energipolitik. Berlins geopolitiska felsteg är sprungna ur deras erfarenhet av den västtyske förbundskanslern Willy Brandts ’neue Ostpolitik’ i början av 1970-talet och de har därför kommit att bygga sina relationer med Ryssland på naiv idealism.
Kortsiktigt är Tyskland mer beroende av Ryssland än Ryssland är av Tyskland. Men även på längre sikt kan sanktioner och/eller en ändrad inriktning på relationen med Ryssland bli dyr för landet. Tyska företag har investerat stora belopp och har en omfattande handel med ryska företag. Nye socialdemokratiske förbundskansler Olaf Scholz och den miljöpartistiske utrikesministern Annalena Baerbock förespråkar en fortsatt svag linje för att skydda tyska affärsintressen från konsekvenserna av sanktioner.
Tyskland vill inte revidera sin syn på rysk utrikespolitik för att de inte vill ta de kostnader som en sådan förändring medför. Tyskland har gjort gemensam sak med Frankrike. Även Österrike och Italien har en liknande syn på relationerna med Ryssland.
Fransmännen har, som tidigare beskrivits, en egen agenda för att förändra den europeiska säkerhetsordningen och EU:s inriktning. Deras mål är att stärka sin internationella maktposition. Den EU:s styrka som har föreslagits är dock inte tillräckligt stor för några verkliga uppgifter förutom – möjligtvis – att hjälpa Frankrike i deras tidigare kolonier. Det är inte en uppgift för EU.
Även om Tysklands pacifistiska linje syftar till att undvika väpnad konflikt till varje pris kommer denna policy sannolikt få motsatt effekt. Om Europas största stat vägrar genomföra meningsfulla sanktioner blir en väpnad konflikt i det långa loppet mer sannolik.
Därför måste vi framöver – parallellt med diskussionen om att minska växthusgaser – även dryfta hur energimarknadens råvarumix påverkar Europas geopolitiska situation. De viktigaste åtgärderna vi kan göra på långsiktigt stärka är att stärka Europas oberoende genom att bygga mer kärnkraft. Målet bör vara att nå energiberoende från Ryssland och på längre sikt även från Mellanöstern.
Sverige har åtminstone sedan kalla krigets slut byggt utrikespolitiken på liberal idealism. Dess senaste skepnad är den ”feministiska utrikespolitiken”. Detta synsätt har även genomsyrat vår försvars- och säkerhetspolitik. Resultatet har blivit en unilateral nedrustningspolitik och en omorientering av försvaret mot internationella uppdrag snarare än territorialförsvar. Sveriges agerande har bidragit till att skapa ett säkerhetsvakuum i Östersjöregionen.
Våren 2019 vaknade äntligen försvarsberedningen. För första gången sedan Sovjetunionens dagar slogs det fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. De konstaterade samtidigt att vårt land inte har tillräcklig militär förmåga för att möta och avbryta ett sådant angrepp. En logisk följd av detta är att Sverige i större utsträckning anammat en realistisk syn vad gäller utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken och satsat betydligt mer resurser på försvaret.
I den nya säkerhetspolitisk miljön som håller på att etableras måste Sverige omvärdera vår säkerhetspolitik och vårt förhållande till Ryssland, Nato och EU. En del EU-länder, med det realistiskt lagda Frankrike i spetsen, har drivit frågan om att bilda en försvarsunion. Den svenska befolkningen som anser att EU främst bör fokusera på frihandel, ekonomi och miljö vill inte avge mer makt till unionen. Sverige bör därför inte stödja att EU omvandlas till en försvarsunion. Förslaget skulle försvaga Nato utan att tillföra en militärstyrka som kan bidra till verklig säkerhetspolitisk stabilitet.
EU har varken resurser, teknologi eller ens viljan att bli en effektiv försvarspolitisk union. Om EU får en säkerhetspolitisk roll kommer det leda till ytterligare integration av Europa som inte är önskvärd och minska vårt självbestämmande. Det skulle även bli mycket kostsamt. Därför bör Sverige driva att de säkerhets- och försvarspolitiska frågor som aktualiseras främst skall ligga hos Nato. Nato finns för de länder som vill ha försvarsgarantier.
I den nya maktordning som kommer växa fram i Europa skulle Sverige kunna vara formellt alliansfritt.
Men i realiteten är det länge sedan Sverige faktiskt var alliansfritt och jag tror inte att vårt land i framtiden kommer agera annorlunda än vi gjorde under det kalla kriget. Vi är en del av västvärlden religiöst, kulturellt, ekonomiskt och politiskt och den transatlantiska länken är fortsatt mycket viktig för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Om vi inte är en officiell medlem av Nato så kommer vi vara en inofficiell medlem. Vi kan därför inte med trovärdighet hävda strikt alliansfrihet.
De borgerliga vill att Sverige söker medlemskap i Nato efter nästa val. Men Sverige kan inte gå med i Nato utan Finland. Finland är vår närmaste och bästa säkerhetspolitiska allierade – och, om vi skall vara cyniska, vår buffert mot ryssen. Och i Finland finns det ingen aptit för ett Nato-medlemskap.
De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna har tillsammans i Riksdagen beslutat om att Sverige skall ha en Nato-option. Detta bör framför allt betraktas som ett realpolitiskt redskap. Det vi kan lära av det finska sättet att använda Nato-optionen är att den kan nyttjas som ett diplomatiskt hot mot Ryssland: Om Kreml agerar på ett sätt som hotar vår suveränitet så finns det en majoritet i Sveriges riksdag som är beredd att agera snabbt för att Sverige ska ansluta sig till Nato.
Det socialdemokratiska motståndet mot Nato-optionen blir i detta ljus särskilt beklagligt. Om Socialdemokraterna ändrade sig skulle det onekligen öka Nato-optionens diplomatiska tyngd.
När Aten till slut tvingat Melos till kapitulation lät atenarna avrätta männen och förslava dess kvinnor och barn, samt ersätta befolkningen med atenska kolonisatörer. Om Aten hade hoppats på att deras agerande skulle motverka uppror i dess territorier var det inte någon lyckad politik. Bara några år efter erövringen av Melos led Aten ett förödande nederlag i en militärexpedition till Sicilien, varefter uppror skedde i hela deras imperium. Elva år senare, när Aten höll på att förlora kriget mot Sparta, skrev den atenske historikern Xenophon att Atens medborgare oroade sig för att den armé som närmade sig skulle behandla dem med samma grymhet som den atenska armén hade visat vid belägringen av Melos.
Vilka slutsatser kan vi dra av dagens läge och historien?
Vi måste ta till oss att talesättet ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans”. Små länder som Sverige behöver balansera en idealistisk strävan efter en regelbaserad världsordning med realpolitiska överväganden.
Det bästa Sverige kan göra för att bidra till fred och stabilitet i vårt närområde är att säkra vårt eget oberoende genom ett starkt territorialförsvar och säkra vår energiproduktion så att vi inte är beroende av import från andra länder. Men trots att dessa slutsatser är långt från unika och gäller oavsett hur den nya europeiska säkerhetsordningen kommer se ut, och inte heller påverkas av om vi är medlemmar i Nato eller står utanför, så har vi hittills inte agerat på dem.
Relaterat