Makten har varit Socialdemokratins privilegium – men nu närmar sig slutet

Skälet till att Socialdemokratin gapar och skriker om extremister i varje buske är enkelt att se: Partiet håller på att tappa greppet om makten i Sverige. Och de har ingen egen politik för att vinna tillbaka väljarkåren....

På lördagsmorgonen visade TV4-kommentatorn Marcus Oscarsson en bild som säger mer än tusen ord. Den röda S-stapeln blir mindre och mindre med åren, medan Sverigedemokraternas gula stapel ökar från ingenting till att nu vara nästan lika hög som S-stapeln.

Det är denna utveckling som nästa partiledare för Socialdemokratin behöver tampas med, konstaterade Oscarsson.

Teatermässigt att låtsas sky makten

En annan som funderar kring det socialdemokratiska partiledarbytet, är Lena Andersson i SvD-kolumn idag. Varför måste alltid socialdemokrater säga ”nej” på frågan om de kandiderar till att bli partiledare, även om de inget hellre vill än att få posten?

”En smula teatermässigt kan det förstås verka att det parti som formellt styrt landet i sex av de senaste åtta decennierna, och andligen styrt det utan uppehåll, internt beter sig som om man skydde makten”, skriver Lena Andersson och menar att politiken får underkasta sig psykologin.

Den genomgripande makten ”är för tung och allvarsam för att gripas med lust och lidelse. Av det skälet omtalas och betraktas makten sällan som makt av dess innehavare, utan som motstånd. Motstånd mot de verkligt mäktiga och hotfulla (kapitalet, högerkrafterna, eller annan valfri fiende).”

S företrädde länge allmänintresset

Lena Andersson ger också en förklaring till varför regeringsmakten varit så självklar för S. Rörelsen fick under lång tid ”svenskarna med sig på att den talar för allmänintresset, under det att de övriga gläfser för särintresset; att den därmed inte strävar efter makten, utan efter rättfärdigheten; att den verkar för samhällets helhet”.

Andersson pekar på att Olof Palme hävdade, ”med progressivismens patenterade tanke, att den medborgerliga friheten skapas av politiker och även utövas av dem genom statliga satsningar och garantier, samt sprids till medborgarna i form av penningbidrag och detaljerade lagregleringar”.

Här, menar jag, har Socialdemokraterna förlorat sitt framgångskoncept genom att anta globala perspektiv och öppna gränserna. Stor invandring och fokus på utlandet är inte kompatibelt med det nationella välfärdsprojektet. Det fungerar bara så länge svenska folket litar på att de höga skatterna går till den egna befolkningen. Nu går hundratals miljarder till personer som inte byggt upp landet, som inte bidrar – varken genom att betala skatt eller följa landets lagar.

Välfärdsprojektet håller på att rämna, eftersom det moraliska fundamentet – att se alla som en gemenskap där alla bidrar – inte längre finns. Och då företräder inte längre S allmänintresset. Allt färre vill betala världens högsta skatter för att försörja övriga delar av världen, medan svenska pensionärer lämnas i fattigdom.

Idén om Sverige som ”humanitär stormakt” är Olof Palmes, och den är inte förenlig med folkhemstanken, som Per Albin Hansson lånade från konservativa. Socialdemokratin har spruckit i dessa två delar, och den sistnämnda har gått till Sverigedemokraterna.

Makten framför allt

Lena Andersson frågar sig ”varför bara socialdemokratins statsministerkandidater är uppmärksamma på fenomenet [om att uttrycka tvekan att ta makten]. Månne för att de andra i själ och hjärta vet att de inte riktigt har makten ens när de innehar den?”

Ja, så är det. Riksdagsman Mattias Karlsson (SD), i ledningen på konservativa tankesmedjan Oikos, har pekat på att riksdagen inte är så mäktig som man kan tro: ”Om ministern, regeringen och riksdagsmajoriteten inte vågar göra någonting är det kanske inte dom som har makten? Det finns helt enkelt andra sfärer som har större inflytande”, säger Karlsson i intervju i Riks. Han ser kultursfären som högst väsentlig eftersom den påverkar vad som blir möjligt i politiken.

Också kulturen kan glida S ur händerna

Här utmanar det nya partiet en faktor där vänsterns fritt har fått härja i årtionden. Borgerliga politiker har öst miljarder över kulturen men har inte vågat sätta några ramar för hur skattemedlen ska användas. Principen om ”armlängds avstånd” är en bluff. Den är bara till för att vänstern ska få fortsätta leka med skattemedlen efter eget kynne.

Det är klart att det skapar panik bland vänsteraktivister, att Sverigedemokraterna inte är lika lättlurade som borgerliga partier. Konsten är självfallet fri – men den har absolut ingen rätt till skattemedel. Det som finansieras av allmänna medel ska stå under folkvaldas granskning.

Vill man inte ha insyn får man finna privata finansiärer för konsten.

När det gäller den offentligt finansierade kulturen vill Sverigedemokraterna se ett lika stort paradigmskifte som de borgerliga lyckades med när det gäller att skapa en friare ekonomi. Marknadsekonomin vann över planekonomin i så måtto att även S förstod att man inte kunde eftersträva förstatligande av hela samhället.

Sedan S förlorade kampen om planekonomi har partiet varit vilset. Och när SD nu tagit upp kampen på en annan avgörande viktig arena för S, kulturen, blir man desperat.

Paradoxalt nog skjuter sig Socialdemokratin i fötterna också på denna arena. Intresset för svensk kultur växer sig allt starkare, inte minst på grund av en stor invandring av människor som inte har en aning om i vilket land man numera bor.

Ingen driver fram ”pasokifiering” som S själva

Det socialdemokratiska partiet i Grekland, Pasok, fick 44 procent av rösterna i valet 2009 men föll sedan till 4 procent 2015 och partiet upplöstes 2017. Också i många andra europeiska länder har socialdemokratins systerpartier förlorat stort i parlamentsvalen.

Socialdemokratin i Sverige hotas av en liknande pasokifiering. I Grekland föll partiet ihop på grund av korruption och att man grovt misskötte landets ekonomi. I Sverige har man genom extremt stor invandring från utomeuropeiska länder undergrävt den samhällsgemenskap som ett högt skattetryck kräver. Och Palmes idé om att expandera välfärdspolitiken utomlands och göra Sverige till ”humanitär stormakt” står i strid med folkhemstanken som gjorde S stora under 1900-talet.

Detta är så grova och så omfattande felsteg att det inte skulle förvåna mig om den svenska socialdemokratin går samma öde till mötes som Pasok. Allt är partiets eget fel. Så det finns inget att sörja över en sådan utveckling.

Man försöker rädda sig kvar genom att skrämma väljarna med att deras utmanare är extremister. På det sättet driver man på polarisering, som ytterligare fräter sönder det fundament som socialdemokratisk politik bygger på – sammanhållning för att kunna ta ut höga skatter.