Sanktionerna har vuxit till att bli finansiell krigföring

Vad betyder det att västvärlden tagit till så omfattande sanktioner mot Ryssland? Kan de ge avsedd effekt på kort tid, eller blir det en ekonomisk kostnad utan vinst för demokratiska idealen?...

Dessa frågor diskuterar Julia Friedlander, forskare vid Atlantic Council som tidigare varit medarbetare hos presidentens säkerhetsrådgivare, i en artikel i Politico: The West Has Declared Financial War on Russia. Is It Prepared for the Consequences?

Kan ekonomisk press tvinga en ledare som är inställd på krig att ändra stridsplaner på kort tid? Kan USA och dess partners orsaka tillräckligt mycket förödelse på den ryska ekonomin i tid för att göra kriget ohållbart?

Det är frågor vi inte vet svaret på – ännu. Aldrig har så omfattande sanktioner vidtagits som nu. Det är en högriskinsats med finansiella och ekonomiska medel, menar Julia Friedlander.

”I slutändan kan Biden-administrationens val visa sig vara ett ’make-or-break’-scenario för användningen av finansiella och ekonomiska maktmedel för att påverka nationell säkerhet. Om sanktionerna inte förhindrar Rysslands aggressioner kommer det att signalera att även de starkaste amerikanska sanktionerna är verkningslösa i att styra politiskt eller militärt utfall. Politiker kan behöva ompröva detta verktyg som fått en central roll i regeringens beslutsfattande, om den nuvarande chansningen misslyckas. Då förlorar sanktioner sin legitimitet.”

Sanktioner brukar fungera långsamt

Hon är tveksam till att sanktionerna beskrivs i krigstermer – som ”arsenal” av sanktioner, ”måltavlor” för sanktioner- eftersom beslutsfattare kan bli alltför optimistiska om vad sanktioner kan åstadkomma istället för militärt våld.

”På grund av denna inramning framstår finansiella mekanismer ofta som mer kraftfulla än de är. Du kan inte stoppa pansarvagnar (eller oljetankers) med banker. Det är möjligt att påskynda politiska förändringar genom sanktioner, såsom embargot som bidrog till att fälla apartheidregimen i Sydafrika eller den ekonomiska implosionen av Sovjetunionen, men dessa var långsamma och krävde flera årtionden för att fungera.”

Sanktioner är nu en sorts krigföring

Tiden är nu en central fråga. Hur lång tid det tar att få världens 11:e största ekonomi på knä?

”Ekonomer kan bara spekulera i vad en genom sanktioner snabbt kollapsande ekonomi för ett G-20-land betyder för oss andra. Energipriserna kan stiga till oöverkomliga nivåer trots frigörandet av strategiska reserver. Stigande råvarupriser kan göra att utvecklingsländer som är beroende av rysk och ukrainsk spannmål hamnar i ännu djupare skuld efter pandemin. Finansiell och skuldsmitta kan dyka upp på oförutsedda platser i den globaliserad ekonomin. Detta kommer sannolikt att börja i Centralasien, där ekonomier är nära bundna av handel med Ryssland, och potentiellt sträcka sig till Nordafrika och till och med områden i Europa, där ryska dotterbolag har ansökt om konkurs”, skriver Julia Friedlander.

Och summerar: ”När man utformar en strategi för att avsluta ett brutalt, meningslöst krig, är varje alternativ för kraftfull upptrappning meriterande. Men det råder ingen tvekan: Att låsa in Rysslands reserver är inte ekonomiskt tryck, det är finansiellt krig, och insatserna är höga.”

Avskiljer sig från väst

Även om sanktionerna skulle fungera denna gång, kommer de inte att fungera i framtiden eftersom potentiella måltavlor kommer att förbereda sig på västliga sanktioner. ”Sanktionerade länder kommer att ytterligare minska västerlandets makt över deras nationella rikedom. Detta kommer inte att hända omedelbart eftersom världen förblir överväldigande dollar-beroende, men USA:s finansiella makt kommer sannolikt att urholkas med tiden. Ju längre USA driver bort geopolitiska motståndare från sitt finansiella ekosystem, desto mindre inflytande kommer USA att ha över finansiella verktyg i framtiden.”

Når sanktionerna sina mål?

Friedlander menar att västvärlden tar dessa risker för att uppnå tre mål.

”För det första: att sanktionerna snabbt kan ge tillräcklig ekonomisk skada, för att få Putin att vända tillbaka sina trupper, eller åtminstone förhandla seriöst med Kiev. För det andra: att fördelarna kommer att uppväga de potentiella negativa följdeffekterna på den globala ekonomin. Och deras tredje mål är att idén om sanktionerna – att de kan användas för att försvara en politisk princip, som demokrati framför autokrati.”

Om sanktionerna får avsedda allvarliga effekter på regionala eller till och med globala ekonomier och därigenom förhindrar framtida aggression mot Östeuropa, blir de värda sitt pris, menar Friedlander. Men om västvärlden utarmar Ryssland och Putin ändå plattar till sin granne, kan ingen säga att chansningen med sanktioner var en framgång, avslutar hon.

Rimligt för att undvika militär konfrontation

Det märks att artikelförfattaren har en kritisk grundinställning till dessa omfattande sanktioner som fattats på kort tid. Hon har rätt i att det är en chansning som kan stå västvärlden dyrt ekonomiskt, utan att man uppnår de mål man haft för sanktionerna.

Men dessa åtgärder ska ställas mot alternativen: att väst istället skulle ingripa militärt – eller strunta i att hjälpa Ukraina.

Jag är själv skeptisk till sanktioner överhuvudtaget. Det blir, precis som Friedlander skriver, långdragna processer som kanske – bara kanske – fungerar efter årtionden. Sanktioner borde därför undvikas.

Men. I fallet med det aggressiva Ryssland som rullar in pansarvagnar i ett grannland behöver västvärlden sätta ner foten. På något sätt. Vi kan inte vända Ukraina ryggen. Och att svara med militärt angrepp från väst mot Ryssland skulle resultera i ett tredje världskrig.

Med dessa alternativ för handen, är omfattande sanktioner det mest rimliga risktagandet. I bästa fall fungerar de och får Putin att backa eller ryssarna att avsätta Putin. Då är ett hack i välståndets tillväxtkurva värt att betala för västvärldens befolkningar.

Om sanktionerna inte fungerar, då kommer – precis som Friedlander skriver – detta att sluta vara ett möjligt politiskt handlingsalternativ. Också om så sker, slipper vi framtida sanktioner. Då kan vi mönstra ut sanktionerna som politiskt verktyg i internationell politik.

Så tvärtemot Friedlander tycker jag det är rätt att använda sanktioner mot Ryssland snabbt och omfattande, även om det skulle innebära att man bränner framtida möjligheter att använda detta verktyg. Det är i ett krigsläge som det vi har nu med ryska trupper i strid i Ukraina som verktyget behövs. Och fungerar det inte, kan vi slippa det i framtiden.