ECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentarySwedishInför helgens partiråd hårdnar motsättningarna i det lilla L-partiet. På ytan är det ointressant vad ett 2,9 procentsparti tycker. Men vi alla får en värdemätare på hur effektiv Socialdemokratins groteska smutskastningskampanjer är....
Partiledaren Nyamko Sabuni (L) har dragit upp en ur alla aspekter rationell linje i regeringsfrågan efter valet 2022, utifrån de ingångsvärden hon hade.
Hon valdes av medlemmarna till partiledare därför att hon inte tillhörde den partinomenklatura som svikit väljarna och begick löftesbrottet att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister.
Länge låg hon lågt med uppfattningarna hon hade före det att hon blev vald, det vill säga att en parti som accepterar parlamentarisk demokrati måste kunna samtala och förhandla med alla partier i parlamentet.
Men nu har hon återupprepat sin gamla ståndpunkt, vilket ger henne hög trovärdighet. Hon har något så ovanligt som en rak linje, vilket inget annat parti än Sverigedemokraterna har haft de senaste 10-20 åren.
Men nära halva partiet – med de två tidigare partiledarna Bengt Westerberg och Maria Leissner i spetsen – vill vägra att samtala med Sverigedemokraterna. De ser hellre en socialistisk politik än en borgerlig med stöd av SD.
Sabuni har gått ut med ett förtydligande om sin linje inför partirådet på söndag. Den trepartiregering hon vill se med M, KD och L ska inte använda den typen av budgetsamarbete som januaripartierna har nu. ”Istället kommer vi med integritet behöva forma också den ekonomiska politiken efter de majoriteter som parlamentariskt råder.” Vilket i praktiken betyder samtala och förhandla med Sverigedemokraterna.
Och ingen vill väl ha ett nytt januariavtal där man i förväg låser den politiska agendan på ett ineffektivt, trångsynt och oansvarigt sätt i fyra år.
Nej, då är ju Ulf Kristerssons referens till hur Göran Persson löste frågan med först Centerpartiet 1995 och sedan med Miljöpartiet: att främsta samarbetspartiet utanför regeringen fick tjänstemän på finansdepartementet för att kontinuerligt kunna följa budgetarbetet.
Det striden som L nu brottas med gäller inte bara L, utan också en viss andel av övriga väljarkåren. Enligt Sifo/TV4-mätning är var femte väljare osäker på de två nya regeringskonstellationer som växer fram: M, KD, L och SD mot S, MP, C och V.
Det är denna osäkerhet i väljarkåren som ligger bakom S-taktiken att försöka skrämma så många väljare som möjligt. Man målar upp att Sverigedemokrater som farliga spöken. Detta byggt på en osaklig, falsk och lögnaktig smutskastningskampanj.
Om L på partirådet går emot Sabunis rationella linje, ja, då har Socialdemokratin vunnit en kortsiktig taktisk seger genom att kidnappa L-partiet med diffusa hotbilder. L är dock så litet att det kanske inte finns i riksdagen efter nästa val. Den viktiga långsiktiga strategiska vinsten för S är att ett bakslag för Sabuni skulle bekräfta att smutskastningen fungerar.
L-partiet har alltså att avgöra om rationalitet och saklighet ska styra svensk politik, eller om vidskepliga känslor och rädsla för demokratisk metod (= samtal och förhandling) ska vara allt annat överordnat.
Det är märkligt att det ens skulle råda någon tvekan för ett liberalt parti att välja mellan rationalitet och vidskepelse, men där är vi idag.
Boven i dramat är postmodernismen som förvränger alla begrepp till sin motsats, något George Orwell förutsåg för nästan 80 år sedan. I mångt och mycket är de som kallar sig liberaler illiberala, medan konservativa står för klassiskt liberala värderingar – som respekt för folkvalda, för åsiktsfrihet och tron på rationell argumentation snarare än att med totalitärt våld ge meningsmotståndare ”återkommande knytnävsslag”, så som viss liberal press givit uttryck för.
Man kan kanske säga att L i helgen väljer mellan dessa två riktningar, om man ska vara illiberala liberaler eller klassiska liberaler.
Relaterat