ECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentarySwedishSkulle ett svenskt och finskt medlemskap i Nato stärka de intressen som ser geopolitiska hoten från Ryssland som överordnat en strategisk autonomi för Europa från USA?...
Efter att Central- och Östraeuropa fick tillbaka sin självständighet efter 45 års ockupation av Sovjetunionens kommunistregim behövde länderna garantier för sin självständighet. Medlemskap i Europeiska unionen var en sådan garanti. Men nu agerar EU alltmer likt ett centralstyrt Sovjet än som en sammanslutning av självständiga demokratiska stater.
Storbritanniens utträde genom Brexit var en följd av orimlig politisk maktkoncentration till EU på medlemsländernas bekostnad. Ett utträde som också innebar att den närmsta länken till USA lämnade unionen.
De upptrappade striderna mellan Brysselbyråkratin å ena sidan och Polen och Ungern å den andra är ytterligare ett exempel på att Bryssel gör vad som helst för att centralisera det politiska beslutsfattandet och göra medlemsländerna maktlösa.
Den nu pågående tvisten om rättsstatsprinciper visar hur Bryssel och vissa västeuropeiska länder alltmer lägger sig i hur demokratin fungerar i Centraleuropa. Detta handlar inte bara om rättsväsendet utan också många politiska sakfrågor, både inrikespolitiska som fördragen faktiskt lämnar till väljarna att avgöra på nationell nivå och säkerhetspolitiska.
”Liberala och vänstergrupper i EU bedriver en offensiv som försöker utesluta konservativa eller kristdemokratiska grupper och regeringar från den offentliga diskursen och beskriver dem som populistiska och euroskeptiska”, skriver statsvetarprofessorn Tomasz Grzegorz Grosse vid universitetet i Warszawa här i The Conservative: Kaczynskis vision.
”Tanken var att öka sammanhållningen i det europeiska projektet på ideologisk nivå. I praktiken bröt agerandet mot det som stipuleras i EU-fördragen om grundläggande principer för demokrati.”
Att Polen, som unionens femte största medlemsland med 38 miljoner invånare, har en annan historia och därmed andra säkerhetspolitiska prioriteringar än de stora västländerna borde inte vara någon överraskning. Men Bryssel tycks ha allt svårare att respektera olikheter mellan medlemsländerna.
- Jag hade ett koncept som jag fortfarande anser vara bra idag, men tyvärr helt orealistiskt med den europeiska elitens nuvarande inställning. Det handlar om att skapa en europeisk union som drastiskt skulle minska ingripandet i enskilda länder. Men som skulle ha en riktig armé, starkare än den ryska, har Jarosław Kaczyński sagt. Han är partiledare för konservativa regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) som styr landet.
Här finns flera skillnader gentemot de två länder som alltmer kommit att styra unionen, Frankrike och Tyskland. De ser Europasamarbetet som ett sätt att fjärma sig från USA, eller som Grosse skriver, ”Västeuropeiska eliter ser förstärkningen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (CSFP) som ett sätt att öka självständigheten från USA och bygga en form av samarbetsalternativ till Nato”.
Nato har tappat förtroende bland tyskar, fransmän och spanjorer, medan förtroendet för Nato vuxit hos befolkningarna i Centraleuropa under de senaste tio åren. En förklaring till detta är de uppenbara ryska aggressionerna mot Georgien, Krim och Ukraina.
”Beredskapen att tillhandahålla allierad militär hjälp vid en attack från Ryssland är låg överallt i EU, vilket är ett bevis på européernas pacifistiska stämning, med de lägsta procentsatserna bland tyskar och italienare”, skriver Grosse.
En annan skrämmande utveckling är att flera västländer riktar suktande blickar mot diktaturerna Kina och Ryssland, medan man är kylig mot demokratin USA. Studier beställda av Europeiska kommissionen visar att tyskar, fransmän och spanjorer anser att USA:s politik är ett större hot än den ryska.
”I andra studier förespråkar opinionen i Tyskland inte bara utvidgat samarbete med Frankrike, om europeisk politik, utan också samarbetet med Ryssland och Kina, medan de flesta av de tillfrågade krävde att förbindelserna med USA skulle begränsas”, skriver Grosse.
Uppfattningen om det ryska hotet är helt annorlunda i de östra delarna av EU. Efter Rysslands aggression i östra Ukraina och annekteringen av Krim 2015 förstärktes försvarsutgifterna igen i Polen, Sverige och de baltiska staterna, men fortsatte att minska i bland annat Tyskland.
Den maktkoncentration som successivt och kontinuerligt sker till Bryssel gynnar de två största länderna, Frankrike och Tyskland, samtidigt som övriga medlemsländers ställning försvagas. Och därmed försvåras möjligheterna att uppfylla deras nationella intressen inom EU.
På säkerhetspolitikens område har Centraleuropa och nordliga medlemsländer som Sverige och Finland gemensam problembild. Vi ser det geopolitiska hot som motivera behovet av att stärka försvarspolitiken.
Den svåra frågan är hur samarbete ska kunna ske. Både Nato och EU:s försvarssamarbete har svåra inre konflikter. Frankrike och Tyskland vill ha ”strategisk autonomi” från USA, medan Centraleuropa, Sverige och Finland främst behöver skapa säkerhet gentemot Ryssland.
Sverige är alliansfritt i krig, men den snabba utvecklingen av högteknologisk försvarsmateriel och EU-medlemskapet gör att samarbete blir allt svårare att undvika. Sveriges riksdag har före jul också signalerat att man öppnar för en option om Nato-medlemskap, i likhet med Finland.
Skulle ett svenskt och finskt medlemskap i Nato stärka de intressen som ser geopolitiska hoten från Ryssland som överordnat en strategisk autonomi för Europa från USA?
Relaterat